Kingsize 1
I en era där många legendariska artister hyllas e
fter sin storhetstid, så är det det är hög tid att ge Jason ”Timbuktu” Diakité sina blommor. En prunkande blomsterbukett till en GOAT inom svensk hiphop. Jason har tveklöst en ”top 5”-status i Sverige och Norden, enligt min uppfattning. Det är knappast någon överdrift, vilket underströks när han blev invald i Swedish Music Hall Of Fame i våras. I över 20 års tid har Jason Diakité varit en av musik-Sveriges och hiphopscenens viktigaste artister, i sällskap av ett fåtal andra. Frågar vi Jason själv så visar han sedvanlig ödmjukhet inför sin egen musik- och kulturgärning. Det är liksom så han är funtad, att inte överdriva sin egen betydelse. Egenskaper som gör honom både uppskattad och hyllad, av allt och alla. Välförtjänt dessutom. Att sammanfatta hans karriär som sträcker sig från 90-talet och framåt är ett mastodontarbete, med många minnesvärda tidsperioder och tillfällen. Jag vill också lyfta Jasons engagemang utanför musiken som har givit eko på flera olika sätt med bokprojekt, scenföreställning, podcast och uthålliga engagemang i BLM-relaterade frågor, bland mycket annat. När vi på Kingsizegalan 2014 instiftade Kingsize Magazines Artistpris, var det just med syftet att lyfta en artist som gjorde betydande insatser med en bredare kulturell agenda, vare sig det handlade om kulturpåverkan, att agera i en politisk fråga eller entreprenörskap på olika plan. Timbuktu vann självfallet priset och uppträdde live med Kartellen och ”Svarta Duvor & Vissna Liljor”, en tidsperiod han i denna omslagsintervju reflekterar kring. Dessförinnan tog han även hem tre statyetter på den första upplagan av Kingsizegalan, för snart tio år sedan. Timbuktu är också den artist som figurerat på Kingsize Magazines omslag vid överlägset flest tillfällen, i konkurrens med bland andra Looptroop och 50 Cent under 2000-talet. För att få perspektiv på åren som har gått har vi inflikat citat från flera nummer där Timbuktu var på omslaget. Backar jag bandet bakåt, så är det inte heller någon slump att Timbuk har blivit en svensk hiphop-ikon. När jag själv flyttade till Malmö på sensommaren 2000, bubblade det av kreativitet på hiphopscenen i Skåne. Jag brukade skymta Jason både i Malmö och Lund med jämna mellanrum, väl medveten om hans potential och kreativitet. När solodebutalbumet ”T2: Kontrakultur” släpptes kunde vem som helst skåda verkshöjden han erbjöd, både på engelska och svenska (även om jag inte alltid var helt såld på Breakmekanix-produktionen i alla avseenden). Och han har sannerligen utvecklats över tid, både vad gäller sång och rap, i synergi med kompanjonen Jens ”Chords” Resch. Vi ska inte heller glömma Juju Records, independentbolaget bakom Jason och Chords med flera. Skivbolaget med flera eldsjälar visade en makalös framåtrörelse inom svensk hiphop, utan major labels, långt innan streamingtjänster och sociala medier fanns på kartan. Den aspekten är inte att underskatta, när det ofta talas om en independentvåg inom den svenska musikbranschen idag. Samtidigt som Jason gjorde power moves kring millennieskiftet, kom jag att bli bekant med Nicolas L från Down South Ballers under min tid i Skåne under åren 2000-2004. Numera är han mest bekant som Nicolas Lunabba, verksamhetsansvarig för Helamalmö och aktuell med sommarens absolut mest viktiga och angelägna sommarprat i P1. Av en händelse mindes jag nyligen tillbaka till när vi spelade in låten ”The Golden Era” från 2008, där Nicolas avslutade en vers med frustration: ”Hip Hop got all the political power, but we choose to say fuck it…”. En högst relevant fråga i dagens samhällsklimat och kultur. Vi har en hiphopscen där alltför många artister helt saknar någon politisk agenda och vilja till att bidra till förändring. Var är till exempel en bred uppslutning av artister för en ”lägg ner ditt vapen”-kampanj, när den behövs som allra mest? Just därför är det av största vikt för mig, att lyfta fram Timbuktus ”Du Gamla, Du Nya” som är fullmatad med eftertanke och reflektion - i en musikbransch där insikt, budskap och politiska frågor inte alls premieras i dagsläget. Vuxna, äldre, tonåringar och barn borde av så många anledningar lyssna på Timbuktu, för att förstå samtiden och lära inför framtiden. Chefredaktör, Kingsize Magazine Tobias Carlsson tobias.carlsson@kingsizemagazine.se 8 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 2021 – Jag känner mig säkrare än någonsin på svenska. Det känns som att jag är på en egen resa där jag upptäcker nya sound och grejer. Jag försöker experimentera så mycket som möjligt med mitt flow, det känns som att jag håller på och hookar i något laboratorium och pillar omkring. Det är kul. (Kingsize Magazine #1 2005) – Världen är på väg åt ett visst håll, och det kommer gå illa om vi inte gör något åt det. Och vi har haft diskussioner om det där hemma, att vi kanske har blivit gamla nog att inte peka finger. Inte ”det är deras fel, det är maktens fel”, utan att man faktiskt kan peka fingret mot sig själv och inse att man verkligen inte tar ansvar för sin omgivning. (Kingsize Magazine #1 2007) – Nu är scenen full med begåvade, unga och hoppfulla artister. Det är fett att se dem och inspireras av dem, men samtidigt veta att jag har ett försprång. De kommer ju ta över och göra allt mycket bättre än vi i det gamla gardet någonsin gjort, men inte riktigt än - jag kan fortfarande visa dem var skåpet ska stå och det känns jävligt fett! (Kingsize Magazine #3 2011)