Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA Är det du eller skammen som bestämmer
? En supportergrupp till ett portugisiskt fotbollslags går in i omklädningsrummet efter den viktiga matchen som deras lag har förlorat. De misshandlar flera av fotbollsspelarna svårt. Inte motståndarlagets spelare, utan sina egna. Motståndarlaget kunde duscha och klä om i lugn och ro. Hur kunde det här hända och varför? Om man tittar ur skamforskare som Donald Nathansons (författare bland annat till boken Shame and Pride) ögon kan vi anta att supportrarna spöade upp sina egna spelare för att blir av med de skamkänslor de gått igenom. De kom till matchen, iklädda lagets tröjor, stolta över sitt lag. Stolta hejade de och trodde på sina spelare som många gånger förut. Men ju fler mål motståndarlaget gjorde, desto mer åts deras stolthet upp och ersattes av förödmjukelse. Deras stolthet, eller kanske vi ska kalla det heder, minskade med varje balja i nätet bakom deras målvakt. FÖR ATT SLIPPA skammen och visa att de minsann inte gick med på att förnedras på det sättet, misshandlade de sina egna spelare. Helt ologiskt om man vill att teamet ska prestera nästa match, men helt logiskt för den som inte vill associeras med förlorare. Många av oss är villiga att gå ganska långt i vår strävan efter att undvika skammen och att skylla på andra är ett vanligt sätt att bli av med de obekväma känslorna. Min son var sju år när vi balanserade vårt fika uppför en trappa i det kafé vi besökte. På det översta trappsteget snubblade han och föll. Han tappade både sin bulle och spillde ut sin saft framför flera andra gäster. Med en ilsken blick på mig väste han halvgråtande, ”du borde ha 52 | www.ssil.se varnat mig”. Jag fick bita mig i läppen för att inte skälla tillbaka. Men som tur var insåg jag snabbt att han ville bli av med skammen och lägga den på mig. Jag i min tur kände skam för att min son pratade så till mig och ville lägga tillbaka den på honom. Eftersom jag hade övat en del på att hantera skamkänslor genom att koppla dem inåt till mina behov, tog jag ett djup andetag och påminde mig om att jag har behov av värdighet och respekt. DET BEHÖVDES INTE mer än det för att inse att det var samma behov som han hade svårt att möta, där han låg med saften utspilld på både sig och mattan. Att få kontakt med mitt behov av värdighet, gjorde det betydligt lättare att skapa kontakt med honom igen. Och mycket riktigt sa han senare, när vi satt oss ner vid ett av borden, att han kände sig generad när han ramlade. Han uttryckte också att han ångrade att han blev arg på mig. Jag blev stolt både över honom och mig själv. Över honom att han kunde be om ursäkt och försöka reparera ett eventuellt brott i kontakten. »Många av oss är villiga att gå ganska långt i vår strävan efter att undvika skammen« Och över mig själv för att jag lyckades ta ansvar för mina egna skamkänslor. Skam får oss att göra många saker, att bli arg och våldsam är en av de vanliga strategierna. Eftersom vi inte saknar Liv Larsson medlare och utbildare i Nonviolent Communication. Författare till bland annat boken Ilska, skuld och skam, tre sidor av samma mynt. verktyg för att hantera den obekväma skamkänslan attackerar vi den eller dem som har stimulerat den här känslan i oss. Tre andra vanliga sätt att undvika skamkänslor är att dra oss undan det som stimulerar skam i oss, bli överdrivet självkritiska eller att revoltera mot allt vad sårbarhet heter. Är det något som jag skulle vilja att nästa generation får med sig så är det förmågan att hantera skam på andra sätt än de som leder till våld mot dem själva, andra eller mot deras relationer. Ett sätt att se till att det händer är att själva vara förebilder och visa att vi kan hantera skam på ett sätt som skapar kontakt, snarare än river ner den.