Att få en tonåring med kronisk sjukdom att intres
sera sig för sin sjukdom och behandling kan vara svårt. ta lämpliga beslut och åtgärder relaterat till sjukdomen krävs en mognad som inte alltid alla ungdomar med kronisk njursjukdom har uppnått vid 18 års ålder. Då patienter på de njurmedicinska enheterna förväntas agera helt självständigt, kunna ta emot och förstå information samt fatta egna beslut, bör en överföring från en barnnefrologisk till en njurmedicinsk enhet ske först när ungdomen har nått en mognad och stabilitet som gör att han eller hon kan klara att ta ansvar för sin sjukdom utan stöd från föräldrarna. Barnsjukvårdens uppgift blir här att bistå den unga patienten i att uppnå detta mål samt att stödja föräldrarna i att våga släppa taget innan det blir aktuellt med överföring. Tonåren är en tid av experimenterande och ibland inte helt logiskt beteende. Många ungdomar har svårt att relatera till och planera för framtiden och kan uppleva sig som osårbara. Att få en tonåring med kronisk sjukdom att intressera sig för sin sjukdom och dess behandling kan vara mycket svårt. Utseende, vänner och relationer har oftast en högre prioritet. Tonåren är också den period i livet då risken för slarv med medicinering och kontroller är som störst och det är oftast då vi remitterar över den unga patienten till vuxenvården. Watson skriver att överföringen ska planeras noga och i god tid innan den blir aktuell. Han föreslår att man kan använda sig att en slags checklista där man stämmer av att patienten uppnått vissa mål vad gäller färdigheter och förståelse innan det kan bli aktuellt med överföring. Givetvis DIALÄSEN 3.2015 räcker det inte med en checklista, man behöver också erbjuda patienten information och utbildning runt den egna sjukdomen, dess behandling samt sjukvårdens organisation och resurser. Förståelse är grunden till följsamhet vad gäller behandling och kontroller. Behovet av kontinuitet kan te sig självklart, men är inte alltid lätt att tillhandahålla. Det är viktigt att ge tillräcklig kunskap till patienten med familj så att man tillsammans kan göra en plan för att överföringen ska bli framgångsrik. Detta bör sjukvården prioritera. Vid överföringen är det viktigt att såväl patienten själv som mottagande enhet får information om patientens tidigare sjukhistoria. Ett bra sätt är att göra en skriftlig sammanfattning av sjukhistorien som såväl mottagande enhet som patienten själv kan få en kopia av. Alla aspekter av patientens sjukdomstillstånd bör beaktas, inte bara de rent medicinska. Watson tar också upp betydelsen av stöd från andra personer med kronisk njursjukdom och föreslår att man tar hjälp av unga vuxna som själva varit med om att överföras från en barnnefrologisk till en njurmedicinsk enhet. Genom att bygga upp »kompisgrupper« kan ungdomar som planeras för överföring få stöd och råd av unga vuxna som nyligen varit i en liknande situation. I Holland har man tagit idén ett steg vidare och anordnar läger för ungdomar i syfte att genom information, undervisning och stöd från andra i samma situation underlätta den kommande överföringsprocessen. 15 MIA JUST