Sammanfattning Många faktorer bidrar till att bar
n med njursvikt i många fall blir självständiga senare i livet än jämnåriga friska. Därför måste tidpunkten för överföring från barn- till vuxensjukvård individualiseras och planeras till då barnet är moget för överföring och inte till då barnet nått en viss ålder. Vi barnläkare måste bli bättre på att tillsammans med det multidisciplinära barnteamet förbereda barnet med familj för en framtida överföring och i samråd med dem göra en överföringsplan och mål för vad som ska vara uppnått innan en sådan kan bli aktuell. Vidare kan det sannolikt vara av värde att föräldrarnas stöd accepteras och uppmuntras av den mottagande enhet första tiden efter överföringen för att minska känslan av osäkerhet hos såväl ungdom som förälder. Att inkludera föräldrarna i vårdkontakten minskar också risken för bristande följsamhet till behandling eller att patienten uteblir från kontroller. Sannolikt är dock en god kommunikation mellan överremitterande och mottagande enhet den mest avgörande faktorn för en framgångsrik överföring. Text Maria Herthelius, Barnläkare, docent, Enheten för nefrologi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. Önskas fullständig referenslista kontakta artikelförfattaren: maria.herthelius@karolinska.se Från bar en knep Unga vuxna som har en njursjukdom möter särskilda utmaningar. Det bästa vore om vuxensjukvården blev mer lik barnsjukvården, anser Tina Pajunen, vice ordförande i Njurförbundet. – De som har insjuknat som barn är vana vid att bli tagna på allvar. Men i vuxensjukvården upplever de inte alltid att deras egen upplevelse av symtomen blir hörda, säger hon. Övergången från barn- till vuxensjukvården är ett av de områden där Njurförbundet vill arbeta mer. Frågan ingår i ett projekt som Njurförbundet söker pengar för att genomföra. Referenser 1. Esbjorner, E., U. Berg, and S. Hansson, Epidemiology of chronic renal failure in children: a report from Sweden 1986-1994. Swedish Pediatric Nephrology Association. Pediatr Nephrol, 1997. 11(4): p. 438-42. 2. Massengill, S.F. and M. Ferris, Chronic kidney disease in children and adolescents. Pediatr Rev, 2014. 35(1): p. 16-29. 3. Wolman, C., et al., Emotional well-being among adolescents with and without chronic conditions. J Adolesc Health, 1994. 15(3): p. 199-204. 4. Stam, H.J., Research in physical and rehabilitation medicine in Europe: how are we doing? J Rehabil Med, 2006. 38(1): p. 1-2. 5. Watson, A.R., Problems and pitfalls of transition from paediatric to adult renal care. Pediatr Nephrol, 2005. 20(2): p. 113-7. 6. Watson, A.R., et al., Transition from pediatric to adult renal services: a consensus statement by the International Society of Nephrology (ISN) and the International Pediatric Nephrology Association (IPNA). Pediatr Nephrol, 2011. 26(10): p. 1753-7. 7 Sattoe, J.N., et al., 'Skills for growing up': supporting autonomy in young people with kidney disease. J Ren Care, 2014. 40(2): p. 131-9. 16 Övergången från barnsjukvården till vuxensjukvården är ett stort ämne som är viktigt att prata om, enligt Tina Pajunen. Samtidigt betonar hon att det långt ifrån alltid är ett problem – tvärtom fungerar övergången ibland utmärkt. Men när det blir problem är det framförallt två orsaker som finns i bakgrunden. En orsak är att förutsättningarna är så annorlunda i vuxensjukvården jämfört med i barnsjukvården. En annan orsak är att unga vuxna har många utmaningar och många nya situationer att hantera i sitt liv. Det sistnämnda kan bland annat innebära att man inte vill berätta om sin sjukdom på ett nytt jobb, eller på en ny utbildning. Tina Pajunen DIALÄSEN 3.2015 ELLINOR BROMS