lelse, och baserat på detta resultat arbetade man
fram en modell för ett gott möte. I det ingick att en sjuksköterska blev ansvarig för mottagandet av patienten under dagtid, och att ett särskilt rum gjordes i ordning för samtal med patienterna. Att införa ett nytt sätt att tänka kräver god planering. Så här tänkte man sig att det skulle gå till. Ann-Sofi e Rahm, Monica Jemsson och Maria Hamlin, Värnamo, berättade om Increasing security and independence with self-care. hus har man inrättat en tjänst som kliniska farmakolog. En av de viktigaste uppgifterna är att vara ett stöd för föräldrarna till transplanterade barn när det gäller medicinering. Farmaceuten är direkt involverad i det kliniska arbetet genom att hon försöker lösa de problem som varje enskilt barn har i samband med sjukhusvistelsen. Dessutom är det hon som har kontakt med det lokala apoteket och ser till att distributionen av läkemedel fungerar. Farmaceut Anna Santamäki, som talade om Multidisciplinary Approach-Role of the Ward Pharmacist in the Paediatric Transplant unit, berättade att Finland började med kliniska farmakologer redan på 1990-talet, och att tjänsten på Barnsjukhuset hade funnits sedan 2009. Från början var det en främmande tanke, att farmakologen skulle vare en aktiv part i patientvården, men utvecklingen har gått den vägen, till gagn både för avdelningen och för barnen och föräldrarna. Lisa Lykke Jensen, som är en specialiserad donationssjuksköterska talade om Specialized Respons Unit of Donor Therapy nurses. Enheten består av 25 personer som arbetar dagligen på den största neurointensiven i Danmark, på Rigshospitalet i Köpenhamn. De kan med kort varsel ta sig till de olika sjukhusen och hjälpa till med hela donationsprocessen. Det är en stor lättnad för personalen på mindre sjukhus, som sällan har en donator, där organen ska tas ut. Specialsköterskorna är ett stöd i den tunga processen genom sin erfarenhet, men ser också till att den lokala personalens kunskap tas till vara. Ambitionen att förbättra patientens liv som dialyspatient var tydlig i fl era föredrag som presenterades under kongressen. Det gällde bland annat Implementation of Patient-centred Interviewing During Admission av C. Nielsen, specialistsjuksköterska, et al. En nationell intervjuundersökning visade 2012 att dialyspatienterna var missnöjda med det mottagande de fi ck på kliniken. I ett eget pilotprojekt 2013 såg man hur ett personligt samtal skulle kunna öka patientens tillfredsstäl42 Kristin Sårheim, Norge, presenterade poster om strategier för att minska kateterinfektioner hos hd-patienter. – Förberedelse, där projektet introducerades för personalen och fokus kom att ligga på att intervjua patienten. – Implementering, där utvalda nyckelpersoner fi ck samtala med patienten under överinseende av de ansvariga sjuksköterskorna för projektet, och därefter fi ck feedback för sin prestation. Det nya patientcentrerade samtalet ledde till en attitydförändring. En journalgranskning 2014 av 20 patientjournaler visade på väldokumenterade, detaljerade och nyanserade samtal. Att ta ansvar för sin egen behandling ser man ofta som en positiv utveckling för patienterna. För att verkligen få veta om det är så, gjorde Maria Hamlin, sjuksköterska, et al en kvalitativ studie, som bestod av nio narrativa intervjuer med patienter med hemodialys och peritonealdialys vid två olika sjukhus. Föredragets titel var Increasing Security and Independence with self-care. De kategorier och subkategorier man fi ck fram var följande: Att känna sig säker Att ha kunskap Att känna stödet från närstående Att ha rutiner Att ha kontroll Att ta ansvar Att känna sig oberoende Att delta i den egna behandlingen Att ha fl exibelt dialysschema Att inte låta behandlingen ta kontroll över livet Att känna sig friskare Sammanfattningen blev att patienterna var positiva till att sköta sin egen behandling, men att det är viktigt att göra vården mera personcentrerad. Tänk okonventionellt och involvera patienterna mera i deras egen behandling! Text Ulla Winge. Foto Pia Lundström DIALÄSEN 3.2015