Advokaten 1
Reportage Advokatens roll Advokaters dubbla rolle
r i LVUmål kritiseras Advokater fungerar både som barnets juridiska biträde och dess ställföreträdare i LVUmål när barnet är under 15 år. Den dubbla yrkesrollen får skarp kritik av två doktorander i en nyutgiven bok. TEXT: KAMILLA KVARNTORP FOTO: ISTOCK A dvokaters särskilda ställföreträdarskap i LVU-mål infördes 1995. Anledningen var att efterlevnaden av barnkonventionen skulle säkras och därmed barnets rätt att både uttrycka sin vilja och få den respekterad. Före reformen 1995 var barnets offentliga biträde bundet av vårdnadshavarnas vilja – vilket var problematiskt om barnet och föräldrarna inte hade samma uppfattning. Enligt lagstiftaren finns ingen motsättning i den nuvarande ordningen, det vill säga att en och samma person samtidigt fungerar både som barnets juridiska biträde – den som ska hävda barnets ställning – och barnets ställföreträdare och därmed även ska hävda sin egen inställning till vad som är bäst för barnet. Att de dubbla rollerna går att förena anser däremot inte Sebastian Wejedal, doktorand i processrätt vid Göteborgs universitet, och Allison Östlund, doktorand vid Université de Luxembourg, som har skrivit boken ”Advokatens roll – Om ändamålsenlig rollfördelning i mål om tvångsvård av barn”. – Ställföreträdarskapet är inte förenligt med advokatens traditionella roll, att företräda klientens intressen utifrån hur klienten själv definierar sina intressen. I svensk lagstiftning har man sagt att vid en konflikt mellan rollerna ska rollen som ställföreträdare trumfa rollen som biträde. I praktiken kan det innebära att advokaten måste 18 LÄS MER Advokatens roll – Om ändamålsenlig rollfördelning i mål om tvångsvård av barn av Sebastian Wejedal och Allison Östlund argumentera för tvångsvård, trots att barnet själv motsätter sig sådan vård, säger Sebastian Wejedal. En studie som författarna har gjort Sebastian Wejedal. visar att i de fall barnen motsatte sig tvångsvård medgav deras egna advokater ändå socialnämndens ansökan i mer än sju av tio fall. Totalt sett var barnen negativa till tvångsvård i 80 procent av fallen, medan barnens advokater var positiva till vården i 80 procent av fallen. – Advokaterna argumenterar i merAllison Östlund. parten av fallen mot sina egna klienters vilja och företräder i stället sin egen uppfattning om barnets bästa. Barnets röst kommer inte fram i de här processerna. Men det är ingen kritik mot advokaterna. I förarbetena står det att de ska agera så, säger Sebastian Wejedal. författarnas undersökning visar också att i de fall barnen motsätter sig tvångsvård, och inte har stöd från sin advokat, finns det inte något fall där domstolen har gått på barnets vilja. – Det förvånar mig inte. Om advokaten först lägger fram barnets sak och sedan argumenterar emot den är det klart att det är svårt för barnet att få domstolens gehör, säger Sebastian Wejedal. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg anser att författarna pekar på ett problem. – I rollen som ställföreträdare och offentligt biträde i LVU-mål, har advokaten ”dubbla uppdrag”, dels genom att föra fram barnets inställning, dels genom att verka för barnets bästa. Detta är inte en god ordning och försätter ofta advokaten i svåra dilemman när det gäller lojalitetsplikten gentemot klienten, säger hon. Sebastian Wejedal tror att en förklaring till att advokaterna inte följer barnets vilja kan vara att de undermedvetet tar det säkra före det osäkra – vid tvivel uppfattas en felaktig dom som innebär att ett barn tvångsvårdas utan grund som mindre riskfylld än att barn inte tvångsvårdas när det finns skäl för det. De snäva tidsramarna och hur kostnaderna hanteras begränsar också advokaternas arbete, enligt Sebastian Wejedal. – Det är svårt att ta fram en utredning när man inte får ersättning för det, säger han. Författarna anser att det mest naturliga vore att ge uppdragen som juridiskt biträde och ställföreträdare till barn i LVU-mål till två olika personer. Men eftersom det skulle bli kostsamt att förordna en god man för ickeprocessbehöriga barn i tvångsvårdsmål rekommenderar de att ett tillägg görs till 36 § tredje stycket lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt tillägget ska det offentliga biträdet vid behov ansöka hos rätten om att en särskild företrädare förordnas åt den unge. Det kan vara fallet om barnet inte kan eller vill ge uttryck för sin vilja. Författarna föreslår även att det av lagstiftningen eller det advokatetiska regelverket ska framgå att advokaten som utgångspunkt ska företräda barnets vilja. Det barn som kan ge uttryck för sin vilja ska antas ha förmågan att Advokaten Nr 3 • 2016