BD 1
Vinmakare med passion på Bjärehalvön Jeppe Appeli
n är arkitekten som tänker utanför vinboxen. Han älskar vin och det gör honom till en vinnare. Med en driven personlighet och en nyfikenhet för vad som finns bortom horisonten har han lyckats göra det omöjliga. På Vejby vingård skapar han rött och orangefärgat vin som vunnit internationella priser och satt Bjäre på vinkartan. TEXT OCH FOTO: THOMAS LB JOHANSSON Varför tycker du om vin? - Jag ser vin som ett konstnärligt skapande, öppnar Jeppe Appelin när han ska förklara sin kärlek till vinet. – Min bakgrund har sin rot i det konstnärliga fältet. Det finns en skolad arkitekt¸ mitt vanliga jobb, i min profil. Jag tänker som en arkitekt och konstutövare när jag gör vin. Vintillverkningen på Vejby vingård drivs med synsättet ”Single Vineyard”. Det innebär att vi styr hela processen från druva till glas såsom en 100 procent estetisk resa. Utomlands kallas det för ”Artisan”. Vin är mångfacetterat och komplicerat. Men jag fann en ny nyans av mitt skapande i vinmakeriet för 17–18 år sedan. Det var när jag renoverade gården samtidigt som jag arbetade som arkitekt i Köpenhamn. Jag reflekterade då över vad för skapande aktiviteter vi skulle ta till gården. På fritiden besökte jag även vingårdar i Danmark. Där och då kom startskottet som inspirerade oss till att bli pionjärer som vinmakare på Bjäre. Det bor så mycket kreativitet i det. Så fick det bli och nu är vi en EU-certifierad vingård, Vejby vingård i ”Bjäre Wine Country”. Vi blev dessutom de första som satte vinrankor i jorden på Bjäre och i Vejbystrand. Jag är ju lokalpatriot så vinskapandet blev vårt bidrag till grannskapet. Vi förde det smakfulla vinet till bygden. Vilket vinögonblick har framkallat den starkaste påverkan på dig? - Det finns några tillfällen. Ett tidigt och minnesvärt ögonblick kommer från våra härliga vinstunder i Danmark då vi upptäckte de nordiska vinsorterna, piwi-sorterna. Danskarna var tidiga med att göra vin lokalt, cirka 15 år innan svenskarna. Vi såg i Danmark att det var fullt möjligt att producera vin i Norden. Det gav oss stark mersmak. Men också varje vinstund, då vi använder vinet som ett arbetsverktyg i vårt framtagande av nya viner, påverkar oss starkt. Det blir en sommelierresa som alltid är sprängfylld med intryck. I taket härinne har vi också vår samling av olika viner. Det är tomma flaskor från 15 års vinkonsumtion. Vi har provat dem alla för vi har som sed att köpa ett nytt vin varje gång vi vill provsmaka vin. Vi upprepar inte vinvalet utan provar alltid medvetet något nytt. Det är starkt utvecklande och inspirerande. Analyserna kring var det kommer ifrån, hur det är gjort, vilken druva det är och var det växer tillsammans med den subtila upplevelsen i doft och smak utmanar oss till reflektion och att tänka till. Vi tar varje vin som en lärdom. Ett sökande och lärande som gör att vi förädlar vår förmåga till att bli bra på vin. Dricker man vin så blir man bra på vin. Men ett av de kanske allra starkaste minnena kommer nog från när jag för första gången smakade på de biodynamiska vinerna. De är kraftigt levande i sin karaktär. Det väckte min lust för att mer djupgående ta reda på varför det är så. Den smakningen gjorde att vi idag har utvecklats till att bli den enda vingård i Sverige som är certifierad enligt Demeter, världens äldsta certifiering från 1924. Den riktiga stora vinprovningen var när vi upptäckte de orangea vinerna. Ett vin som inte är rött och inte vitt och som kommer från öster. Den smakningen inspirerades oss till att gå på djupet med hur den typ av vin blir till. Redan vid mitt första glas kände jag dramatik. Det var starkt för mig. Jag blev eld och lågor och nyfiken. Det var det här vi ville skapa som ett spännande deltagande i ”the Amber Revolution” i vinets värld. Min sambo Fariba är från nordvästra Iran och kommer från en vinfamilj. Deras vinproduktion stoppades helt som en konsekvens av det konservativa regimskiftet i Iran. Men de vet hur man 26 framställer brandgult vin och i öst har man druckit det i cirka 8 000 år. Hennes familj känner med oss starkt i vårt arbete med det apelsinfärgade vinet. Det är väldigt meningsfullt och upplyftande. Det binder samman våra familjer. Att göra vin på lerkrus (Qvevri) är det mest dramatiska jag har upplevt med vin. Vi har gjort vin ett tag nu men just skapande av det orangefärgade vinet är både unikt och spännande på hög nivå. Kruset som används i den gamla vintekniken har blivit utnämnt som nationell symbol i Georgien och är med i Unescos världsarv. På grund av Sovjetunionens bildande och politiska och religiösa skäl försvann med tiden kunskapen och tillverkningen i många av östländerna. Men i Georgien överlevde framställningen av det unika vinet. Och det ville vi föra kreativt vidare till väst och Sverige. Har du gått i vinskola eller är du helt självlärd som vinkännare? - Jag har druckit ett flertal viner men jag är inte sommelier - men undervisar blivande sådana. Det är självstudier av litteratur över lång tid som banat vägen för mig. Det finns ingen skolning i fem år på lantbruksuniversitet utomlands för att bli vinbonde heller. Jag har läst och lärt mig det själv. Och ska man bli vinmakare så vill branschen att man ska ha läst till det på ett fint vinslott i Italien eller Frankrike. Det har jag inte heller gjort. Den kunskapen har jag också inhämtat på egen hand. Jag har provat många viner men har ingen formell sommelierutbildning bakom mig. Min passion för vin har drivit min utveckling och kunskapshunger. I den resan vilar min kunskap och erfarenhet. Från mina erfarenheter som arkitekt bär jag på en raffinerad känsla för estetik, färdighet i skapande av värden och kunskap om hur man växlar tekniker för att ta fram