OFÖRUTSEDDA I händerna på det Förlust, smärta och
sorg svärtar en stor del av litteraturen. Varför vill vi läsa – och skriva – om när det värsta händer? TEXT SARA HAMMARKRANTZ ILLUSTRAT ION ANGELICA ZANDER D att läsa är att resa ET FINNS NÅGRA RADER i Joan Didions sorgebok Ett år av magiskt tänkande som tydliggör förlust, gör smärtan knivskarp – och samtidigt visar på hur irrationell smärta kan vara och hur viktigt det är att få behålla ett halmstrå trots att där inte längre finns något hopp. Vi pratar om böcker om förlust och sorg. Om död, sjukdom, livets brutalitet. Varför det, för många av oss, är så viktigt att få läsa om just det. Och varför man vill skriva om när det allra värsta händer. – Jag läser då livet gått sönder och mitt livs karta inte stämmer längre. När kompassnålen snurrar. När känd terräng blir okänd, säger Lena Nilhammer, en flitig läsare i Jönköping. Hon har förlorat sin syster, sin dotter, sin bror. Vid tre olika tillfällen, helt oavhängiga av varandra. I sjukdom och olycka. Under många år av smärta, sorg och saknad har hon gråtit, promenerat, samtalat, lyssnat på musik. Men allra mest har hon läst – och byggt sitt eget bibliotek hemma i lägenheten. – Jag läser för att inte fly. För att stå stilla, stanna kvar i smärtan. Jag påbörjade resan inåt i stället, att låta allting ta sin tid, gråta tills gråten stillnar. Hennes ständige följeslagare i litteraturen har varit Dag Hammarskjölds Vägmärken. Som van fjällvandrare visste han hur viktigt det var, när man befinner sig i ett okänt bergsområde, att lägga en hög med stenar på strategiska platser för att markera vägen tillbaka. – Vägmärken ligger ständigt på mitt nattduksbord. Kanske har alla mina böcker med radanteckningar och datummarkeringar över tid fått funktionen av vägmärken för mig. För att ha möjlighet att fortsätta vägen framåt måste man ibland blicka tillbaka. FÖRFATTAREN LASSE BERG har alltid trott att ett stort personligt trauma skulle jaga in honom i en grotta, där han skulle sitta ensam med sin dator och alla sina mörka tankar. Bara för att upptäcka att när det värsta tänkbara drabbade honom tog det i stället stopp. Det blev ett abrupt slut på många saker som tidigare varit självklara. Däribland pekfingervalsen. För tre år sedan när han och hans fru Ingrid var på en safariresa i Sydafrika och han var lyckligare än han knappt någonsin varit tidigare i livet, skar ett telefonsamtal genom natten. Ett dödsbud. Deras 34-åriga dotter Linda har snubblat på en kruka hemma i lägenheten i Sverige, och skurit sig så illa i benet på skärvorna att hon förblött. – Den första tiden var fylld av fasa. Bland annat