”Att ta över efter Leif GW Persson i Veckans brot
t har varit en uppgift jag tagit med en ganska stor portion ödmjukhet. Leif är ju unik och egentligen omöjlig att efterträda. Han och jag har givetvis en yrkesmässig relation, då vi båda verkar som författare och kriminologer, en kombination som är ganska ovanlig. Vi har en privat relation också, men den talar jag helst inte om. ” ” Jag var inte bra på något som barn” – Nästa morgon kände vi inte igen oss. Vårt hus hade klarat sig men allt annat var annorlunda. Det var svårt att ta sig fram, svårt att orientera sig. Gudrun var en stor tragedi. Skogen hade kanske gått i arv i tre, fyra generationer. Nu var allt borta. Vad väntar efter Järtecken? – I perioder är livet för intensivt för att jag ska kunna skriva men jag mår dåligt om jag inte gör det, ungefär som att sportfantaster känner sig sunkiga när de slutar träna. Det är likadant för mig. Jag blir seg i huvudet, butter, rastlös. Men… Men vad? – Jag tycker att jag har skrivit lite för många böcker på att jag kanske skulle kunna bli bra på att skriva. Uppmuntrade dina föräldrar dig? – Till en början tyckte de nog att jag var lite udda. ”Varför sitter han på sitt rum hela tiden?” De lät mig emellertid hållas, så länge jag inte skadade mig själv eller andra fick jag göra vad jag ville. Det var fint. Romanen Järtecken tar avstamp i november 1994, och gör nedslag under tre tidsperioder. Mordbranden sätter för evigt spår i Marbäck men också tsunamins konsekvenser letar sig dit och stormen Gudrun, som tar stora tuggor av landskapet. Träden faller med öronbedövande brak, stänger vägar, rotvältor öppnar avgrundsdjupa hål i marken. – Ingen trodde att det skulle bli så jävla illa. Jag ville på fest, tänkte ta bussen in till stan men kommer ihåg att pappa sa: ”Men hör du inte hur det låter där ute?”. Äh, tänkte jag, lite blåst kan väl inte vara så farligt. Men vinden tilltar, låter som mullrande åska. När Christoffer går ut ser han takpannorna dallra som lärkvingar för att sedan sticka rätt upp i skyn. På busshållplatsen vid riksväg 25 ligger tre, fyra träd över vägen. Sedan går strömmen. 2006–2010 för kort tid. Min målsättning är att skriva mindre, men betydligt bättre, framöver. En bok kan fylla så många funktioner, menar han. Ge framtidstro, perspektiv, underhållning och kontakt med andra. – Om böcker jag läste som barn fick mig att drömma om vad världen kunde vara, vad jag kunde vara i den, fick universitetet mig att skifta blick. Jag hade inte ägnat en tanke åt andras perspektiv, hade fullt upp med mitt eget. Utgångspunkten för mig i dag är att världen hänger ihop, hur stor eller liten den än är. Slutligen. Frågan som hängt sig kvar under intervjun men inte blivit uttalad. Kanske känns den för privat – jag ställer den ändå: Varför köpte du inte ditt barndomshem när det var till salu? Att ha som sommarstuga, menar jag. Då hade ju banden till Marbäck inte behövt brytas? – Jag tänkte på farfar. Han var byggmästare, gråsosse in i märgen, jag tror inte att han hade velat att det hus han byggt skulle bli ett sommarnöje. Ett hus man besöker, men inte bor i. Det var nog bra att någon annan fick rota sig i Marbäck och livet där. 2011-2019 EN STORSLAGEN ROMAN KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK Jag är student i kriminologi, läser i stort sett inte längre kriminalromaner. Det är därför Ekmans roman Händelser vid vatten är så storslagen: den väver sömlöst samman romanen med deckaren och skapar någonting som inte går att sätta ord på. att läsa är att resa Länge har jag haft den i bokhyllan, den lilla romanen av P.O. Enquist om en gåta i Västerbotten. När jag till sist läser den är jag glad att jag väntat så länge. Det är närheten till ursprunget som är så stark. Jag förstår, att den historia som faktiskt är min inte behöver läggas åt sidan när jag skriver. Så jag börjar att gå närmare och närmare mig själv.