Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
Kapitel 1. Läsfrämjande Vad är läsfrämjande? Kult
urrådet har i samband med utarbetandet av en nationell handlingsplan för läsfrämjande definierat begreppet ifråga. Läsfrämjande innebär att: • göra läsare av läskunniga • öppna vägar till litteraturen för den som inte läser • öka tillgången till en mångfald av litteratur på olika språk och i olika format för läsare i alla åldrar • ge fler möjlighet till en konstnärlig upplevelse genom litteratur • ta bort hinder för läsning, bredda en repertoar och stärka läsarens självtillit och läsaridentitet I forskningsrapporten Promoting Reading to Adults in UK Public Libraries (Kinnell & Shepherd 1998) definieras läsfrämjande (reading promotion) i bibliotekssammanhang som ”ett medel vilket som helst genom vilket bibliotekarier uppmuntrar människor att läsa eller vidga sina läshorisonter” (min övers.). Det innebär att aktivt uppmuntra eller ge råd till läsning, eller helt enkelt underlätta för biblioteksanvändare att göra egna val. Ett par uppsatsförfattare i ämnet biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås definierar läsfrämjande som ”verksamhet som syftar till att skapa gynnsamma förutsättningar för läsning, lässtimulans och läsglädje” (Bogren & Oskarsson 2011); respektive ”verksamhet, aktiviteter eller åtgärder som genomförs med syftet att stimulera och främja människors läsning och läslust” (Ledin 2005). Ord som ”gynna”, ”underlätta”, ”uppmuntra”, ”stimulera”, ”glädje” och ”lust” förekommer ofta i läsfrämjandesammahang. Läsfrämjande är en aktivitet, med en bestämd intention. Enligt Kulturrådets definition innebär läsfrämjande att öppna vägar till litteraturen för den som ännu inte läser. Läsfrämjande inbegriper också att tillgängliggöra litteraturen för personer med läs- och skrivsvårigheter. En annan övergripande målgrupp för läsfrämjande verksamhet består av personer som visserligen kan läsa, men som sällan gör det. I Slutet på boken är bara början: om läsarsamtal, bokcirklar och bibliotek (2012) har Nina Frid formulerat bibliotekens läsfrämjande arbete som att göra läsare av läskunniga. Skillnaden mellan att bli läskunnig och att bli en läsare har också poängterats av forskaren Pamela Schultz Nybacka (2005), Nybacka definierar ”läsare” som ”en person som självmant införlivar böcker och läsande i sitt liv”. I den engelskspråkiga forskningslitteraturen används ibland begreppet engaged readers, med syfte på sådana som vill läsa, som väljer att läsa och finner nöje i det (Cremin m.fl. 2014). Vissa föredrar att använda termen lässtimulans framför läsfrämjande; så använder exempelvis Sandin (2011) den förra termen. I bibliotekssammanhang förekom11