Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
mer även det med läsfrämjande besläktade begreppe
t litteraturförmedling. Biblioteket förvaltar litteraturen, samlar den och ställer den till förfogande, men biblioteken förmedlar också litteratur (Thorhauge 1995). Med begreppet litteraturförmedling förstår den norska biblioteksforskaren Åse Kristine Tveit (2004) att informera om litteratur, synliggöra, skapa läslust och vägleda läsaren i val av litteratur. Så uppfattat är litteraturförmedling en specifik typ av läsfrämjande. Annorlunda uttryckt: litteraturförmedling är en läsfrämjande aktivitet, men alla läsfrämjande aktiviteter handlar inte om litteraturförmedling. Att driva en kampanj om vikten av att läsa är till exempel en läsfrämjande aktivitet, som inte nödvändigtvis behöver handla om litteraturförmedling. Ibland görs en distinktion mellan direkt och indirekt litteraturförmedling. Tveit skiljer exempelvis mellan direkt förmedling genom ett personligt möte, och indirekt förmedling i form av exempelvis lästips på en nätsida. Exempel på indirekt litteraturförmedling är ämnesuppställningar, utställningar, litteraturlistor och skrivna bokpresentationer, medan samtal mellan låntagare och bibliotekarie, traditionella former av bokprat och andra muntliga presentationer av litteratur, är att betrakta som direkt förmedling. Sådana distinktioner mellan ”direkt” och ”indirekt” kan problematiseras, inte minst om man beaktar förmedlingsformer som kombinerar talets omedelbarhet med skriftens varaktighet, exempelvis filmade bokpresentationer publicerade på nätsidor. Av Litteraturutredningen (2012) framgår att cirka en tredjedel av läns- och regionbibliotekens totala ekonomiska resurser används till läsfrämjande insatser. Betydande aktörer i det läsfrämjande arbetet som pågår i landet är också folkbildningens organisationer, som inte minst bedriver ett läsfrämjandearbete för vuxna i form av exempelvis bokcirklar. Ideella organisationer som bedriver större läsfrämjande projekt och kampanjer är vid internationell jämförelse ovanligt. Föreningen Läsrörelsen utgör det främsta exemplet på en svensk ideell organisation som med olika sponsorers hjälp driver kampanjer och program riktade till barn, unga och vuxna. Ett annat exempel på en svensk ideell läsfrämjandeorganisation är Berättarministeriet, som driver skrivarverkstäder för barn och unga mellan 8 och 18 år i områden med hög arbetslöshet. Flera svenska bokförlag ägnar sig också åt läsfrämjande verksamhet; Bonnier Carlsen arbetar sedan länge aktivt med att främja läslusten hos barn och unga, och samarbetar i det syftet med exempelvis Berättarministeriet och idrottsförbund. Förlaget En bok för alla driver en omfattande läsfrämjande verksamhet i samverkan med föreningsliv och fackliga organisationer, skolor, bibliotek, barn- och ungdomsorganisationer. Internationellt finns ett mycket stort antal organisationer som arbetar läsfrämjande. Nyligen fick den sydafrikanska organisationen PRAESA (Project for the Study of Alternative Education) det prestigefyllda Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, för sitt läsfrämjande arbete med barn och ungdomar i Sydafrika. Det är tredje gången sedan instiftandet 2002 som priset går till en läsfrämjandeorganisation. Tidigare har priset gått till Tamerinstitutet, som bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar på Västbanken och i Gaza, samt till Banco del Libro, som arbetar med 12