Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
av en än så länge liten men metodologiskt stringe
nt kvantitativ forskning inom området. Sådana program har uppvisat hög effektivitet både vad avser att förbättra barns läs- och skrivkunnighet och föräldrars förmåga att ge barnen stöd. Fyra faktorer avgör ett projekts framgång, enligt rapporten: finansiering, projektets kvalitet, samverkan, och forskning kring metodernas effektivitet. Vissa projekt lägger till en femte: stöd av media. Ett nytt projekt bör ha två piloter: en första i syfte att få kunskap kring vilka justeringar som behöver göras för att möta deltagarnas behov, och en andra för att utvärdera effektivitet. Huvudfrågan att ställa vid genomförandet av ett läsfrämjande projekt är inte om det kommer att fungera, eftersom de flesta projekt tenderar att fungera i någon grad. Frågan som istället bör ställas är hur väl projektet fungerar i jämförelse med andra genomförbara alternativ. Intressant nog pekar rapporten på att Family literacy-initiativ uppvisar högre effektivitet än många av de pedagogiska ingripanden som genomförs inom skolans ramar. De behöver inte heller konkurrera med skolbaserade interventionsprogram, utan kan istället vara ett komplement för att förbättra barns läsförmåga. Bokgåvor Sedan barnbibliotekarietjänster inrättades runt om i landet på 60- och 70-talen finns en lång tradition bland barnbibliotekarier att arbeta utåtriktat och uppsökande med läsfrämjande metoder. På 2000-talet har biblioteken alltmer kommit att inrikta sig på de yngsta barnen, och inte minst biblioteksmiljöer har anpassats efter småbarn och deras föräldrar. Till folkbibliotekens vanligaste uppsökande uppgifter i Sverige hör att i samverkan med BVC dela ut bokgåvor och ordna föräldragrupper, ett arbete som pågått i decennier (Corneliuson 2007). I samarbetet ingår vanligen att barnbibliotekarien medverkar i föräldrautbildningen. I rapporten Dags att höja ribban!? (Rydsjö 2012) granskas och sammanställs ett antal studier om projekt och verksamheter som sker i samverkan mellan barnhälsovård och bibliotek i syfte att stimulera små barns språkutveckling. Bibliotekslagen gör gällande att folkbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning. Till barnhälsovårdens uppdrag hör att kontrollera, stödja och följa upp barnets språkutveckling. Som Rydsjö påpekar möts de båda institutionerna bibliotek och barnhälsovård i ett gemensamt uppdrag. För att tydliggöra graderna av samverkan mellan bibliotek och barnhälsovård har ett förslag till taxonomi utarbetats med sju olika nivåer, där den högsta nivån innebär gemensam planering, genomförande och utvärdering av verksamheten, och den lägsta nivån att barnhälsovården helt enkelt fungerar som kanal för bibliotekets information (Ögland m.fl. 2010). En utökad kartläggning och nulägesbeskrivning av samarbetet mellan folkbibliotek och barnhälsovård i Sverige pekar på att svenska bibliotek och BVC samarbetar inte minst vad gäller gåvoböcker, men att fördjupade och långsiktiga samarbeten som följs upp och utvärderas är ovanligt (Lundh & Michnik 2014). Till den vanligast förekommande metoden i samarbetet mellan barnhälsovård och bibliotek hör gåvoböcker till barn under två år (Rydsjö 2012). En kartläggning 31