Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
läsare. Ett flertal uppsatser från 2000-talet om
bokprat som metod har också minskad läs- och skrivförmåga som utgångspunkt. Det finns mängder av handböcker i ämnet varav endast några ska nämnas här. Metoden bokprat går i korthet ut på att berätta om böcker för att därigenom väcka intresse för läsning. Bokprat kan både förmedla entusiasm inför läsning och hjälpa läsare att hitta böcker de tycker om. En bokpratare som presenterar exempelvis en roman kan ge en glimt av var handlingen utspelar sig, presentera några av dess karaktärer, och återge huvudkonflikten utan att avslöja upplösningen. Bokprat vid svenska folkbibliotek handlar oftast om fiktionslitteratur. En uppsats som bygger på 119 utfrågade barnbibliotekarier i Skåne visar exempelvis att faktaböcker tar en ytterst liten plats i bokpratsverksamheten i jämförelse med skönlitteratur; omkring nittio procent av bokpraten handlar om skönlitteratur i samtliga undersökta ålderskategorier (Mauritzon & Wijk 2008). Detta kunde sättas i relation till pojkars generella preferenser vad gäller facklitteratur. Syftet med bokpresentationen eller bokpratet är att göra lyssnaren tillräckligt intresserad av boken för att vilja läsa den (Bodart 1980). Vanligtvis genomförs bokprat av en person, men ett bokprat kan också iscensättas som ett samtal inför publik mellan exempelvis två bibliotekarier (Frid 2012). Flera konkreta tips för att genomföra bokprat finns i antologin På tal om böcker. Internationellt är litteraturen om bokprat omfattande. Framför allt gäller det böcker av handbokskaraktär. Merparten av denna litteratur avser bokprat riktade till barn och ungdomar. Ett undantag är Something to talk about: creative booktalking for adults (Cyr & Gillespie 2006), som riktar sig till enbart vuxna. I The Booktalker’s Bible (Langemack 2003) listas bokpratets ”gyllene regler” som (1) Läs boken; (2) Prata om böcker du tycker om; (3) Känn din publik; (4) Bokprata; (5) Avslöja inte slutet; (6) Lämna en lista. Metoden bokprat har använts länge men genomgått genomgripande förändringar över tid i fråga om urval, pedagogik, förhållningssätt till mottagarna, målsättningar, genomförande och förväntade resultat. Ett flertal uppsatser på C- och magisternivå bidrar med jämförande historiska perspektiv på bokpratsverksamheten i Sverige (se exempelvis Kamienski 2010). Bengtsson (1998) menar att bokpratsverksamheten under 1970-talet präglades av en folkbildningstanke, medan man under 1990-talet kommit att mer betona den personliga läsupplevelsen. I På tal om böcker presenteras bokprat som den ”bästa läsfrämjandemetoden”. Bokprat sägs vara en väl beprövad och fungerande metod. Vad som menas med att en läsfrämjande metod ”fungerar”, eller för vem den fungerar, redovisas dock inte. Vilken inverkan har då traditionella bokpresentationer eller bokprat på läsning? Någon större svensk vetenskaplig undersökning som söker besvara den frågan finns mig veterligen inte. Några examensarbeten om bokprat pekar på att utlåningsfrekvensen av de böcker bibliotekarierna valt att prata om ökar, men det rör sig om enskilda observationer snarare än några större statistiska undersökningar. Avhandlingen The effect of booktalks on the development of reading attitudes and the promotion of individual reading choices (Nollen 1992) är en av flera engelskspråkiga doktorsavhandlingar som undersökt traditionella former av bokprat och dess inverkan på lånefrekvenser 63