Piraja 1
ΩINTERVJU vänners vänner kunde se bilden och helt
plötsligt började okända människor gilla och kommentera. Jag blev livrädd och var nära att ta bort den. Men alla kommentarer var fina och det hade jag liksom inte varit med om förut, så jag lät den ligga uppe lite till. På ett dygn hade den fått över 60 000 likes och på ett par dagar blev det totalt över 80 000. Jag som brukade få typ fem. Det var helt galet, helt plötsligt ringde alla tidningar, alla tv-kanaler och alla radiokanaler i Sverige mig och ville intervjua mig. ”Mellan en rubrik om OS i London och en intervju med drottningen låg en bild på mig med texten ”Swedish heroine”. Sen fick jag länkar och meddelanden skickade till mig från hela världen. Det var så surrealistiskt” När Linda-Marie Nilsson publicerade en bild på sig själv i bikini blev den över en natt viral hela hennes liv var i den stunden helt förändrat. Linda-Marie är kroppsaktivisten som är både författare, journalist och influencer. Berätta om allra första offentliga bilden – känslan och tanken innan du lade ut den och var du befann dig då i livet? Min första kroppspositiva bild la jag ut i juli 2012, när jag var 20 år gammal. Då visste jag inte att det fanns något som hette kroppsaktivism, det fanns inte direkt någon rörelse inom det, utan jag la bara ut en bikinibild med texten ”Jaja, kan alla med platta magar lägga ut sina bikinibilder så kan jag också det”. Jag var så himla rädd för att lägga ut den, för jag hade lagt ut en bikinibild på mig tidigare när jag var 16 år och det var en fruktansvärd upplevelse. Det var när jag köpte bikinin, jag stod i provrummet och var så glad för att äntligen ha hittat något som passar mig i en helt vanlig butik, för det tillhörde inte vanligheterna. Jag hade en liten blogg som bara folk på min gymnasieskola läste och lade ut bilden från provrummet och skrev typ att jag var så glad över min nya bikini. Men bilden fick fötter. Helt plötsligt fick jag obehagliga kommentarer på bloggen från okända män och i flera 46 NR 4 - 2019 olika forum delades den. Män skrev att min kropp var äcklig, att jag var en fet valross man borde harpunera och vissa skrev att de skulle kunna ligga med mig för att vara snälla, för ”annars skulle väl ingen vilja ta i hennes kropp”. Dessutom fick jag se en bild på Facebook där några äldre killar på min skola hade tagit en bild där de satt framför en dator och skrattade – med min provrumsbild på datorskärmen. Allt var fruktansvärt. Trots att jag var så glad över bikinin så vågade jag inte ha den och jag tog definitivt inga fler bilder på den eller mig. Inte förrän 2012, fyra år senare. Då hade jag flyttat, bytt skola, hittat nya vänner och hade börjat bli mer arg än ledsen på den typen av kommentarer och diskriminering min kropp utsattes för. En dag på stranden tog min lillebror den bilden och jag bestämde mig för att lägga ut den på Facebook, för mina vänner. Jag var så rädd men jag var också så trött på att aldrig få se någon som ser ut som jag på nätet, inte ens på Facebook. Så jag skrev texten och la upp bilden. Men vad jag inte riktigt förstod var att även Dagen efter var jag på startsidan på brittiska tidningen The SUN. Mellan en rubrik om OS i London och en intervju med drottningen låg en bild på mig med texten ”Swedish heroine”. Sen fick jag länkar och meddelanden skickade till mig från hela världen. Det var så surrealistiskt. Och det var både så fantastiskt fint att för första gången i mitt liv få så mycket fin uppmärksamhet, av hela världen dessutom, men också så sorgligt. För hur kan det bli en världsnyhet att en person som inte är smal också är på stranden och tar en bild på det? Samtidigt var det där och då jag för första gången i mitt liv insåg att det här inte bara var något som jag gått och burit på, att det inte bara är jag som mått dåligt över min kropp och försökt passa in på olika sätt, utan det ser ut såhär i hela världen. Det var både tröstande och fruktansvärt. Men jag insåg också att det fasen behövs en förändring i hela världen och att min bikinibild kanske kunde vara en del av den. Hur kom det sig att just du och Alexandra samarbetar och startade podden? Det var faktiskt Alexandra som frågade mig om jag ville göra det här med henne och jag kände direkt att det här kan bli något intressant. Vi hade gjort en Youtube-video tillsammans för två år sedan, där vi läste upp näthat vi fått för varandra. Det var väldigt ögonöppnande, för även om mycket av hatet skiljer sig åt eftersom vi ser olika ut så finns det också stora likheter. Kort och gott handlar det om att vi som kvinnor aldrig duger, oavsett om vi är tjocka eller smala. Jag tror också att många som följer Alexandra kanske inte följer mig, och vice versa, och därför kanske podden blir första gången som hennes följare får ta del av mitt perspektiv och tvärtom. Jag tror också att det blir kul för lyssnaren att vi kanske inte alltid tycker samma om saker, utan att vi med våra olikheter kan bidra med olika synsätt. Ω