Bumsen Nr 5 1
ARTIKELN PRESENTERAS AV SISTA UPPSLAGET DET AUTOB
AHN ÄR TILL FÖR AUTOBAHN EXPRESS J ag har brutit foten, sa kompisen till mig i telefonen och att jag vore ”så jäkla schysst” om jag kunde åka och hämta hans motorcykel som nu stod parkerad hos en BMW-handlare i Feldkirch i västraste Österrike. Själv fick han efter att ha trampat fel i en trappa avbryta semestern och ta flyget hem med en krycka i var hand. En pojkspoling från mc-firman kom och hämtade mig på flygplatsen i Innsbruck och någon timma senare stod jag med hojkläderna på och kvitterade ut kompisens ett år gamla BMW S 1000 RR. – Your friend, much bad luck, sade kundmottagaren och önskade mig trevlig resa. Jag nickade och klappade ner visiret och drog iväg. Strax runt hörnet låg en BP som jag tankade fullt på och passade på att svepa en mineralvatten. Det kunde behövas. Snart sjöng radfyran igen och jag gled ut på E60 riktning Travemünde. En resa som enligt GPS:en i telefonen skulle ta nio timmar körd i ett svep. På A96 mot Ulm satt jag och mysgled mellan 140 och 160 kilometer i timmen. Lagom trafikrytm, tydligen. Blinkade av mot Ulm och in på ibis Hotel Ulm City. Hojen låstes in och jag tog tvärs över gatan en helles och en currywurst. Jag nattade tidigt. Det var många mil imorgon. Till synes helt utan orsak vaknade jag vid fyra och bara kunde inte sova. Jag var inte trött. Ett snabbt samtal med receptionen gav att jag fick hämta ut min, eller ja, kompisens hoj. Tyst som en mus smög jag ut ur staden och klev denna söndagsmorgon på A7 och fick en ingivelse, om jag nu när trafiken är gles passar på att kapa åt mig så många mil jag kan så stannar jag och tar kaffe så snart jag blir minsta trött. Växel efter växel med speedshift. S 1000 RR trivdes. Nertryckt under kåpglaset lät jag hojen göra sitt och lät mig efterhand vänja mig vid den höga farten. Snart var 230 50 ingenting. Någon enstaka bil. Inga lastbilar. Jag höjde uppmärksamheten och sänkte farten för varje ”Ausfahrt” men gav snart mer och mer. Snart var 250 blås min vän och denna S 1000 RR trivdes. Jag slappnade av mer med händerna och krampade mindre. Det funkade suveränt. S 1000 RR ville ha soppa så jag gled in på en mack nära Schweinfurt. En kaffe utan socker och en ostkorv. Klockan var sex. Full tank. Det var nu och här jävulen flög i mig. ”Waaaaah-pahwaaaah-pah waaaaa”, jag och denna S 1000 RR gick nu fulla spjäll. Mätaren tangerade 300 och jag låg pressad mot tanken och styrde motorcykeln som om det var en missil. Vänsterfil. Lugna omkörningar. Sen på igen. Lite trafik började dyka upp. Vid ett tillfälle kom jag ikapp en annan sporthoj som ökande på och vips så låg vi och tangerade 300. Som gemensamma själar låg vi i rote och bara flög som stridsflygare. Han blinkade av och jag lät min fart bli resonlig igen. Lite före Kassel tankade jag och tog en vatten och ett äpple. Jag kände efter, är jag pigg eller trött? Nej, jag var pigg kände jag. Vi tar ett pass till. S 1000 RR var nu så där snyggt smutsig som en motorcykel bara blir av många långa mil i extrem fart. Jag var i Travemünde en stund efter lunch. Då hade jag ända tagit det lite piano efter Hamburg. Ombord på båten slocknade jag som ett barn i en soffa och insåg på hemmaplan att här var det 110 och 120 som gällde. I höjd med Markaryd höll jag på att dö av tristess men så snart jag svängde in på kompisens gård möttes jag av ett förvånat ”Vad-f*n-gör-du-här-redan-NU” och ett asgarv. – Visst är den underbar, frågade kompisen. – Nej, svarade jag eftertänksamt. Den är gudomlig. KENTA ÖRRED