Loading...
Årsskrift 2010 1
Årsskrift 2010 Sida 2
Årsskrift 2010 Sida 3
Årsskrift 2010 Sida 4
Årsskrift 2010 Sida 5
Årsskrift 2010 Sida 6
Årsskrift 2010 Sida 7
Årsskrift 2010 Sida 8
Årsskrift 2010 Sida 9
Årsskrift 2010 Sida 10
Årsskrift 2010 Sida 11
Årsskrift 2010 Sida 12
Årsskrift 2010 Sida 13
Årsskrift 2010 Sida 14
Årsskrift 2010 Sida 15
Årsskrift 2010 Sida 16
Årsskrift 2010 Sida 17
Årsskrift 2010 Sida 18
Årsskrift 2010 Sida 19
Årsskrift 2010 Sida 20
Årsskrift 2010 Sida 21
Årsskrift 2010 Sida 22
Årsskrift 2010 Sida 23 finns ännu kvar boll när ma
n puttar i matchspel. Det är helt enkelt en kvarleva från den tid då vi spelade med stymie. Golfare som började spela efter 1952 undrar hur det var möjligt att sänka bollen när man kommit i stymieläge. Enligt de regler som gällde före 1952 kunde en spelare skänka motspelarens nästa putt först sedan han själv hålat ut. Det gick inte att komma undan. Det innebar ofta att man med sin pålitliga niblick måste slå sin boll över den boll som låg i vägen eller slå runt den genom att skära sin boll med puttern. Att klara en stymie var en konst och det krävdes träning. När Bobby Jones försvarade stymien 1959 skrev han: ”En skicklig spelare kan nästan alltid klara en stymie inom två fot från hålet.” Det behöver inte påpekas att han själv var en utsökt stymiespelare vilket bekräftas av hans framgångar i matchspel. E n spelare som har misslyckats med en stymie är kanske missnöjd med att ett sådant läge över huvud taget kunnat uppstå. Även förr i tiden fanns det spelare som opponerade mot stymien. Det första framgångsrika försöket att slopa stymien finns i protokollet hos The Society of St Andrews Golfers för den 27 september 1833: Mötet beslutade att ”stymie i framtiden ska slopas i golfen och att bollar på puttinggreenen, vilken definieras som 20 yards från hålet, ska lyftas om spelaren så önskar”. Men traditionens försvarare gick till motanfall. De lyckades återupprätta stymien och det tog inte ens ett helt år. Beslutet fattades den 26 september 1834. Då hade klubben blivit kunglig. Kanske bidrog det till att få medlemmarna på bättre tankar och sätta värde på traditionen. Under restan av 1800-talet och början av 1900-talet hördes golfspelare ständigt muttra om stymien. Men det dröjde nästan 100 år innan nästa stora attack kom. Styrelsen i USGA diskuterade flera gånger under åren 1931-1934 att slopa eller modifiera stymien. Det skedde efter påstötningar från flera regionala golfförbund i USA. Styrelsen avslog dock alla sådana krav och anmodade förbunden att följa R&A:s regler. På hösten vädjade USGA förgäves till R&A om att slopa stymien. Men USGA gick ändå sin egen väg 1938 och modifierade regeln. I ett stymieläge kunde en spelare begära att motspelaren lyfte sin boll om den låg inom sex tum från hålet. Detta infördes i USGA:s regler 1941. Motståndet var starkt även i Storbritannien och under regelöverläggningarna 1951 enades USGA och R&A om att slopa stymien för gott. Trots att stymien nu var borta kunde en spelare fortfarande utnyttja motspelarens boll i matchspel. Det vanligaste var att spelaren lät motspelarens boll ligga kvar bakom hålet för att möjligen stoppa en putt som var för hård. Det blev förbjudet 1984, till förtret för många traditionalister. I slagspel hade det varit förbjudet ända sedan 1891, redan innan det blev plikt för att träffa en medtävlarens boll på greenen (den kom 1902). Stymie har aldrig förekommit i slagspel. Det dröjde dock till 1851 innan det blev uttryckligen förbjudet av R&A: ”Alla bollar måste hålas på slagspelsdagar och stimys är inte tillåtna.” Stavningarna har varierat. Det har även de etymologiska förklaringarna till ordet, men ingen av dem låter övertygande. Stymien har försvunnit in i golfens förflutna. Ingen har kunnat förklara den och nästan ingen sörjer den. Fotnot: Texten är hämtad från sidorna 128–131 i Kenneth Chapmans bok The Rules of the Green, 1997. 23
Årsskrift 2010 Sida 24
Årsskrift 2010 Sida 25
Årsskrift 2010 Sida 26
Årsskrift 2010 Sida 27
Årsskrift 2010 Sida 28
Årsskrift 2010 Sida 29
Årsskrift 2010 Sida 30
Årsskrift 2010 Sida 31
Årsskrift 2010 Sida 32
Årsskrift 2010 Sida 33
Årsskrift 2010 Sida 34
Årsskrift 2010 Sida 35
Årsskrift 2010 Sida 36
Årsskrift 2010 Sida 47
Årsskrift 2010 Sida 48