Advokaten 1
GENERALSEKRETERAREN HAR ORDET Att värna ett gamma
lt advokatyrket är ett gammalt yrke. Det intar en särställning i samhället. Oberoende advokater och oberoende domstolar är grundpelare i varje demokratisk rättsstat. Advokatyrket har i de flesta västerländska samhällen över tid åtnjutit stor respekt. I vårt land, liksom i de flesta andra, är yrket reglerat i lag. Advokaternas skyddslingar – också kallade klienter – åtnjuter privilegier som konsulters klienter saknar. Advokatens huvuduppgift är att vara rådgivare åt klienter och biträda dem i och utanför domstol. I syfte att värna klientens intressen har yrket inom ramen för sin självreglering uppställt etiska regler. Dessa utgör själva ramen för hur advokater ska uppträda i sina kontakter med klienter, domstolar, motparter och andra. De etiska reglerna bygger på vissa kärnvärden. Dessa är oberoende, lojalitet, konfidentialitet och frihet från intressekonflikter. Tidigare fanns en uttrycklig bestämmelse i de vägledande reglerna om god advokatsed som uppställde krav på att advokaten skulle uppträda med kollegialitet i kontakterna med andra advokater. Bakgrunden till den bestämmelsen var att understryka vikten av ett civiliserat umgänge advokater emellan. Det ansågs med rätta gagna klientens intressen. Och kårens allmänna anseende. Denna bestämmelse togs emellertid bort i samband med att det advokatetiska regelverket reviderades för något över tio år sedan. Argumentet härför var att kravet på kollegialitet kunde misstolkas och uppfattas som en inskränkning av lojalitetsplikten mot klienten. Svenska advokater skulle inte kunna misstänkas för att hålla varandra om ryggen. Advokatens enda lojalitet skulle vara mot klienten. Borttagandet av kravet på kollegialitet ansågs också stå i överensstämmelse med vår moderna syn på advokatens roll. En svensk advokat betraktas ju inte, till skillnad mot vad som gäller i vissa andra länder, vara 6 en så kallad servant of the court, det vill säga en rättens tjänare med en lojalitetsplikt också mot domstolen. Detta innebär dock inte att advokaten får vara illojal mot rättsordningen eller mot sina advokatkolleger. Var denna gräns går kan diskuteras. En sak är dock klar. Förr var det ett adelsmärke för advokater att de i alla relationer uppträdde artigt, med hyfs och med integritet. Man satte en ära i att, som ett uttryck för ett samhällsintresse, värna kårens anseende och den goda rättskipningen. Dessvärre tror jag att dessa dygder i dag blivit mindre framträdande och att en viss normförskjutning har ägt rum. Min tes är att denna iakttagelse har flera förklaringsgrunder. Man kan nog konstatera att stilen och samtalstonen i samhället befinner sig på ett sluttande plan. Traditionell hyfs har blivit mindre gouterad. För att nu inte tala om rimligt prydlig klädsel. Allmän slafsighet i tal, skrift och uppträdande har generellt i samhället tilltagit. Tonen har hårdnat och samtalet har i stor omfattning vulgariserats. Denna trista utveckling har dessvärre också påverkat advokaterna. Det gäller såväl inom humanjuridiken som inom affärsjuridiken. Tonen i rättssalarna och inför skiljenämnder har förändrats till det sämre. Den ömsesidiga respekten har i alltför många fall ersatts av tramsigt tuppfäkteri, som inte är förenligt med ett professionellt förhållningssätt. Den artiga kollegialiteten får ofta stå tillbaka såväl mellan advokater som mellan advokater och andra rättssamhällets aktörer. för några år sedan uppmärksammades att det i samband med ett antal stora brottmålsrättegångar förekom umgängesformer mellan advokater och åklagare, som lämnade mycket övrigt att önska. Detta ledde till att Åklagarmyndigheten och Sveriges advokatsamfund inrättade en gemensam arbetsgrupp bestående av operativt verksamma åklagare och advokater med uppgift att diskutera frågor om professionella aktörers uppträdande vid muntlig förhandling i brottmål. Uppdraget syftade till att värna intresset av en rättvis rättegång, förtroendet för rättsstaten, respekten för åklagarens och advokatens respektive yrkesroller samt en god arbetsmiljö för den som yrkesmässigt uppträder i domstol. I arbetsgruppens uppdrag låg inte att diskutera vilka processhandlingar som bör vidtas eller underlåtas av part, eller i övrigt vilka sakliga överväganden som respektive part har att göra utifrån sin roll. Fokus var i stället det sätt på vilket talan i praktiken utförs i samband med muntlig förhandling i domstol. I uppdraget låg att belysa bland annat hur rättens ADVOKATEN NR 7 • 2018