Buffé 1
Kaffet smakar väl aldrig så gott som på morgonen?
Men bakom varje kopp finns en historia. Vi reste till Amazonas djungler för att träffa bönderna som bygger ett samhälle från ingenting genom att lära sig odla bättre kaffe. ATT VI I Sverige har en alldeles särskild relation till kaffe är tydligt. Det är till och med så att vi älskar kaffe så mycket att vi dricker näst mest i hela världen (bara Finland häller i sig mer). Men nu riskerar morgonkaffet hotas av klimatförändringarna. År 2050 kan 88 procent av allt kaffe som odlas i Latinamerika vara borta. Det berättar en av de första stora studierna kring vad klimatförändringarna innebär för svenskarnas mest älskade dryck, publicerad i amerikanska Proceedings of the National Academy of Science. PERU ÄR EN av världens största producenter av Arabicabönan, samma böna som står för ungefär 60 procent av allt kaffe som dricks i världen. Trots det har man länge producerat kaffe av låg kvalitet. Utmaningarna är nämligen stora. Att torka bönorna är en av de mest komplicerade delarna av kaffeproduktion var du än är i världen, men situationen här i norra Peru är extra svår. Svängningarna i väder och luftfuktighet gör det svårt att torka bönorna korrekt. Kooperativen och inköparna jobbar hårt med att förse odlarna med en slags torktält, konstruktioner av bambu och plast. Även en sådan enkel struktur är för dyr för de flesta små odlare i området. Satsningen på ekologiskt kaffe och på att jobba i kooperativ, sammanslutningar av odlare som gemensamt skapar bättre priser och säkrare levnadsvillkor, har gjort Perus norra delar till några av världens mest intressanta platser att odla kaffe på. Kvalitetskaffet härifrån liknar det vi svenskar ofta uppskattar: lätt och dansande med bra syra och aromatik och viss rundhet. I EN DALGÅNG i provinsen Rodríquez de Mendoza träffar vi Miquel Trigoso Rodriquez, som byggt ett samhälle här med kaffebönornas hjälp. Vi samtalar vid en samling bungalows i djungeln, där papegojor promenerar ut och in i det öppna köket. Väggarna är täckta av traktens traditionella jakttroféer: sju meter långa skinn från boaormar. Hela Miquels liv har drivits framåt av vädrets förändringar. På sjuttiotalet flyttade han söderut, till Perus huvudstad Lima, för att gå i skolan och för att jobba på fabriker. Han ville skaffa sig ett liv bortom fattigdomen i hembyn Chirimoto i Amazonas djungler, vid bergskedjan Andernas fot. Det höll i åtta år. Sedan började det regna i hembyn Chirimoto. Ingen kunde minnas att det regnat på det sättet förr. En flod ovanför byn översvämmades. Till slut fick den delar av en kulle att falla ned över husen, som fylldes av vatten. Miquels mor och hennes grannar tvingades fly ur dalen, upp i bergen. När Miquel nådde fram fann han byborna på en bergsknalle. Där försökte man organisera sitt liv runt en samling tunna tält, i väntan på en lösning. Ett beslut togs: de var tvungna att överge dalen och hitta en ny plats att leva på. Det normala då som nu hade varit att söka sig till en storstadsregion, att följa urbaniseringsvågorna i jakt på ett sätt att överleva när livet blivit ekonomiskt ohållbart på landsbygden. »