Nöjesnytt Jönköping 1
Nöjesnytt Jönköping PÅ KROGEN
Nöjesnytt Jönköping
Nöjesnytt Jönköping MODE
Nöjesnytt Jönköping STUDENTLIV
Nöjesnytt Jönköping TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Jönköping NOTISER
Nöjesnytt Jönköping DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Jönköping RECENSIONER & FILMKOLLEN
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS WH
ITE HOUSE DOWN Med: Channing Tatum, Jamie Foxx, Maggie Gyllenhaal med flera Regi: Roland Emmerich nnnnn I början av maj i år spelade Gerard Butler i "Olympus has fallen" rollen som före detta Secret serviceBEFORE MIDNIGHT Med: Julie Delpy, Ethan Hawke, Athina Rachel Tsangari med flera Regi: Richard Linklater nnnnn Men alltså, de är ihop! Ledsen att behöva spoila redan i recensionens första mening men det går inte att hålla sig. I inledningen av "Before midnight" inser man snabbt att Jesse och Céline har fått varandra, till slut. Efter allt vandrande och pratande i europeiska storstäder med cirka tio års mellanrum är de ett par med ungar och allt. Bara att leva lyckliga i alla sina dagar, eller? Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Och som generationskamrat, nästan i alla fall, har jag och stora delar av den presumtiva publiken till filmen, också insett detta. 1995, då Jesse och Céline träffades första gången, bar man kanske t-shirt under klänningen och förde juvenila men ack så charmiga debatter om manligt och kvinnligt medan man flörtade över en snodd flaska rödtjut i en park. Sedan växte man upp. Klippte sig och skaffade ett jobb. Träffade fel, träffade rätt. Och sedan, när man närmar sig 40 kommer de där små oroväckande tankarna, "är detta verkligen allt"? Richard Linklater, Ethan Hawke och Julie Delpy fångar detta stadium i livscykeln så på pricken att det är svårt att inte väva in sitt eget liv i Jesses och Célines historia. Den här gången är de sina fortfarande snackiga, debattlystna jag i Grekland, på semester. Men precis som de bedrägliga paradisvyerna över den grekiska skärgården döljer enorma problem i landet, finns det under parets lyckade yta en hel del frustration som ligger och gror. De är varandras stora kärlek men räcker det? Hur ska man leva sitt liv? Det är ju frågan som vänds och vrids genom alla de här tre filmerna och svaret blir förstås olika allteftersom Jesse och Céline blir äldre. För alla som har följt med dem sedan 1995 och 2004 är den här filmen naturligtvis ett måste. Det är bara att hålla tummarna för att de dyker upp igen så småningom, och visar hur de tacklar att närma sig de 50. MIRANDA SIGANDER FAMILJETRIPPEN Med: Jennifer Aniston, Jason Sudeikis, Emma Roberts med flera Regi: Rawson Marshall Thurber nnnnn I eftertexterna till "Familjetrippen" bjuder filmskaparna på lite tokigheter. Bland felsagda repliker visas ett litet practical joke riktat mot Jennifer Aniston då övriga skådisar kuppat in den gamla "Vänner"-låten, ni vet "I'll be there for you" av The Rembrandts, i en scen. Jennifer Aniston skrattar så hon gråter och sedan ser hon lite nostalgiskt ledsen ut. Och hon har verkligen all anledning att deppa. För efter rollen som Rachel har det inte riktigt tagit sig. Visst, Aniston harvar på i film efter film, som dock tyvärr pendlar från harmlösa till riktigt usla. Och nu är hon där, i uselheten, igen. Det värsta är att hon måsta ha en klausul i sitt kontrakt där det står att hennes kropp måste stå i fokus. Jag vet inte hur många gånger jag sett hennes till perfektion skulpterade torso och ben, exponerade i motljus, alternativt täckta av vattendroppar. Någon annan anledning till att hon har valt att spela rollen som strippan Rose, än att just få visa upp sig halvnaken i strippklubbsmiljö, är obefintlig. Rose tvingas av ekonomiska skäl spela rollen som mamman i en fejkad familj som ska köra en knarklastad husbil över gränsen från Mexiko och se så oskyldiga ut som möjligt. Filmen är full av klyschor av typen "mexikaner är korkade" och dessutom utvecklas den på ett mycket orealistiskt vis när de från början genomcyniska "familjemedlemmarna" som genom ett trollslag inser att pengarna i transaktionen är oviktiga och det bästa är att hålla ihop. Hade filmen bara varit kul hade man väl kunnat leva med den orimligheten. Men det finns bara två roliga scener i hela filmen, varav den bästa inbegriper en galet inflammerad pungkula. I övrigt får "Familjetrippen" den tredje "Baksmällan"-filmen att framstå som ett humoristiskt mästerverk. Manuset är kasst, skådisarna ser trötta ut och all tajming är död. Men visst, Anistons kropp är verkligen skitsnygg. Grattis. MIRANDA SIGANDER 90 | nöjesnytt agent som råkar befinna sig i Vita huset när en oväntad och blodig attack äger rum. I "White house down" spelar Channing Tatum rollen som arbetssökande hos Secret service, som råkar befinna sig i Vita huset när en oväntad och blodig attack äger rum. Ja, det är förenat med svår déjà-vu att se den här rullen om hur en ensam cowboy kämpar med att rädda både presidenten och, i förlängningen, hela världen. Roland Emmerich är bara cirka hundra gånger bättre på att göra en underhållande film av det i grunden lite smådumma stoffet. För där den första filmen bara är korkad, tråkig, ocharmig och ofrivilligt komisk är den här rätt spännande, ambitiös och underhållande. Channing Tatum är också en skådis i rakt nedstigande led från den älskvärde Bruce Willis, till skillnad från den stele Gerard Butler som lika gärna skulle kunna spela en av de grovt tillyxade skurkarna. Det hjälper också om man inte direkt ogillar typiska Emmerichska specialare, som en lite misslyckad pappa som försöker gör allt bra igen, undergångskänsla samt en riktig hjälte till president. Nu är ju Obama redan återvald, annars hade det legat nära till hands att misstänka att Emmerich fått finansieringen säkrad från demokraternas partikassa. För när såg vi senast en ung, svart, cool president i en amerikansk film? Som dessutom får avfyra en bazooka? Kanske är det ändå värt att nysta lite i pengarna ändå, eftersom filmen insisterar på att det inte är presidenten som är problemet med etablissemanget och politiken i USA, det är i stället skuggfigurer med oärliga motiv som är de riktiga skurkarna. En distinktion som är intressant i sig. Visst finns här, så klart, en lite jobbig dos av amerikansk självgodhet och en hel radda trista actionklichéer. Men om du bara ska se en enda Vita-huset-under-attack-film i år, så välj denna. MIRANDA SIGANDER PAIN & GAIN Med: Mark Wahlberg, Dwayne Johnson, Ed Harris med flera Regi: Michael Bay nnnnn Sexistisk, moraliskt förkastlig och alldeles för lång. Där har vi nackdelarna. Jag betar av dem på en gång eftersom jag vill fokusera på det andra. "Pain & gain" är långa stunder en fantastisk actionkomedi. Mark Wahlberg spelar den korkade bodybuildern Daniel Lugo som ser sin kropp som en symbol för den amerikanska drömmen. Men han nöjer sig inte med att stoppa i sig steroider utan vill även dopa sig ekonomiskt. Tillsammans med den kristne ex-fången Paul Doyle (Dwayne "The Rock" Johnson) och bodybuildern Adrian Doorbal (Anthony Mackie) beslutar han sig för att kidnappa en rik man för att pressa honom på pengar. "Vi plockar bara upp honom, får honom att skriva under några papper och ger honom en proteinshake", säger Lugo till sina kumpaner. Det går givetvis rysligt fel. Hjärnan är ingen muskel och kroppsbyggarna hamnar i den ena knipan efter den andra. Mark Wahlberg är ofta en rätt trist skådespelare, men i rollen som Daniel Lugo levererar han komik med precision. Ett pärlband av bra biroller med bland andra Ken Jeong, Rebel Wilson och Ed Harris håller länge liv i filmen tillsammans med en Michael Bay i högform. Efter alltför mycket fokus på "Transformers"-filmerna har han med en kreativ och actiondopad regi gjort "Pain & gain" till en "Bad boys"-film för 2010-talet. Problemet är att filmen baseras på en sann historia som ägde rum i mitten av 1990-talet. Att göra komedi av mord och tortyr när offrens familjer lever är direkt osmakligt. För att överhuvudtaget lyckas har manusförfattarna tvingats lägga till en del fiktion; bland annat var kroppsbyggarna inte så urbota korkade som de framställs. Skrattet lämnar munnen med en besk eftersmak. KARL DALÉN
Nöjesnytt Jönköping SERIER