Nöjesnytt Växjö 1
Med sin självbiografiska monologshow Hallå! Popmu
sik, kickar å kläder visar Magnus Uggla en ny och oväntad sida av sig själv. Showen har hyllats av en enad kritikerkår och efter utsålda föreställningar i Stockholm gästar Magnus Uggla Växjö Konserthus den 5 november. H allå! Popmusik, kickar å kläder är egentligen inte Magnus Ugglas idé. Föreställningen har sitt ursprung i Martin Luuks, känd från bland annat Killinggänget, och för att ha skrivit manus till bland annat Torsk på Tallinn och Fyra Nyanser av brunt (och som Kristians lillebror), fascination för 1970-talets Uggla. Den Uggla som fick honom att vilja söka sig bort från konformiteten, den Uggla som hade låtar som Ge livet en chans, Bobbo Viking och Vittring och den Uggla som gav den svenska publiken något annat än präktig progg. Den självbiografiska monolog som är föreställningens grund är alltså signerad Martin Luuk och kretsar främst kring hur karriären startade och fram till epokgörande skivan ”Om Bobo Viking”, men den gör även nedslag i andra delar av hans karriär och liv fram till idag. Berättelser från barndomen, hur popmusiken invaderade honom, drömmarna och genombrottsåren på 70-talet varvas med låtarna från samma period. –Jag ville se en intimare Magnus. Se honom nära. Utan masker, utan solglasögon, berättandes sin historia utan distans. Jag ville höra honom sjunga de gamla sångerna, avskalat enkelt. Magnus har gett mig allt detta, säger Martin Luuk. I pressen har monologen hyllats unisont av en enad kritikerkår. DN utsåg den till "årets show", SR P1 Kulturnytt var "betagen av detta bedårande barn av sin tid", Aftonbladet ansåg att Magnus Uggla var "lysande som sig själv" och Svenska Dagbladet sa att det inte kunde bli mycket bättre. För Martin Luuk var Uggla ett självklart val för den här typen 14 | nöjesnytt av show, berättade han för svt.se för en tid sedan: –För mig var det bara han som kändes intressant för ett sådant här projekt. Det finns ingen svensk artist som kan konkurrera med honom när det gäller glitter och glamour, bra låtar och en jävla attityd. Dessutom ville jag visa upp något annat än showmannen Uggla. På det stora hela har det under resans gång kommit fram en annan person som jag tycker är väldigt lätt att ta till sig; en väldigt älskvärd person som går bakom den fasad som han har valt att bygga upp genom åren. Luuk ville också med pjäsen hitta tillbaka till Ugglas kaxiga ursprung och det fina som finns i alla människor därunder. –Det som han var på 70-talet, vi har ingen parallell till en sådan människa i Sverige. Han sjöng bra, han sjöng så jävla kaxigt och arrogant. Han sjöng om drömmen om ett bättre liv, drömmen om att något ska hända. Att det inte ska vara så jävla tråkigt så hela tiden. Det är fantastiska låtar. Nu gör han dem som en mogen man, men de har fortfarande kvar sin kraft, berättar Martin Luuk för SVT. Magnus Uggla själv ger sin syn på saken i samma intervju på följande sätt: –Att göra en monolog är ju lite mer seriöst, lite mer åt det pretentiösa hållet. Nu är ju inte jag pretentiös och Martin Luuk är väldigt pretentiös. Det här blir något slags mittemellan. Samtidigt menar Uggla att Luuk nog trots allt har lyckats tränga sig under skinnet på sitt objekt, något som var hans intention ända från början. –Jag har berättat om saker och ting som jag aldrig nånsin har berättat förut. Om min barndom. Till exempel att jag har sjungit för min mamma, det tror jag aldrig att jag berättat för någon förut. Jag sjöng Schubert och operor och sånt. I showen får vi se många sidor av Magnus Uggla; i t-shirt och i glitter och platå, kaxig och gaphalsig, lågmäld och ledsen om vartannat och kanske blir det hela så personligt och utlämnande tack vare att Uggla överlåtit manusförfattandet till ett riktigt fan som Martin Luuk. Kanske har föreställningen – och till viss del framträdandet i Så mycket bättre och tolkningen av Jag Och Min Far – gjort att Magnus Uggla slutligen vågat släppa solglasögonen på riktigt. I TV-programmet Min Sanning berättade han väldigt öppenhjärtigt och uppriktigt om sin barndom, att han inte hade varit särskilt lycklig, att han var fruktansvärt stökig och bråkig och naturligtvis om saknaden efter sin bror och sin far. Till och med kritikerkåren, som Uggla fört ett tyst krig mot ända sedan 1970talet visade han viss förståelse för, då han helt utan bitterhet sa: –Recensenterna är ju också en slags artister, och de har ju sin publik de uppträder inför. ■ TEXT: OLA KARLSSON FOTO: ELLINOR KODA