Årsskrift 1997 1
Årsskrift 1997 Sida 2
Årsskrift 1997 Sida 3
Årsskrift 1997 Sida 4 FÖRORD: et bästa en golfare
vet är att spela golf. Det näst bästa är att prata golf. Det tredje bästa är att läsa golf. Någon annan rangordning vore absurd, mot allt vetande om hur den lekande människan (homo ludens) beter sig. Fast visst kan jag i mina svåra stunder, när jag lyssnar på andra, tycka att en rockad vore på sin plats, att en och annan i bollen talade mindre och läste mera. Önsketänkade? Visst, men detta faktum skall självfallet inte hindra oss i vårt sällskap i dess kanske viktigaste uppgift, den att skriva mera för att få golbre att läsa mera. Att skriva mera är också att gräva mera, att forska mera, att ställa flera frågor. Med vår första årsskrift är vi på rätt väg. Men det är bråttom att skriva. Det är alltid bråttom med historia. Och inte är det väl något utslag av missriktad kritik att påstå, att vi på våra breddgrader knappast hittills har förvaltat vår golfhistoria särskilt väl. Det måste vi rätta til!' Pionjärer och legender går bort, röster tystnar. Det blir sällskapets största utmaning att få dem som är kvar att berätta. Hur var det? 2 är jag i TV följde prins BertiIs begravning, dök ett par personliga minnen av honom upp. Men jag upplevde samtid- igt, att just hans golfhistoria omfattar merparten av svensk golfhistoria, ett ovärderligt material, som nu troligtvis har gått oss ur händerna. Det känns trist. Var och en av oss har del i golfhistorien, och vi kan alla skriva den och bidra till att vidarebefordra den. Jag mötte golfen under några soliga somrar i mitten på 30-talet, och platsen var dåtidens Bulltofta flygfält. Under dessa aningslösa somrar var caddy-arvodet 25 öre, om man bar för en släkting, 50 öre om man bar åt en främling. Priset på en cocosboll var då 5 öre. Arvodet var säkert, men man kunde också få en hurring, om man sabbade en boll. Tiden var sådan. När jag sedan som fil stud skulle pröva golf i Uppsala, hade jag inga vettiga möjligheter att ta mig ut till den gamla banan i Håga-dalen, inte heller räckte studielånet till medlemskap. Med tiden blev det cykel, bil och lön som räckte till årsavgift på den nybyggda banan i Håmö. Jag har alltså något att berätta. Inget särskilt
Årsskrift 1997 Sida 5
Årsskrift 1997 Sida 6
Årsskrift 1997 Sida 7
Årsskrift 1997 Sida 8
Årsskrift 1997 Sida 9
Årsskrift 1997 Sida 10
Årsskrift 1997 Sida 11
Årsskrift 1997 Sida 12
Årsskrift 1997 Sida 13
Årsskrift 1997 Sida 14
Årsskrift 1997 Sida 15
Årsskrift 1997 Sida 16
Årsskrift 1997 Sida 17
Årsskrift 1997 Sida 18
Årsskrift 1997 Sida 19
Årsskrift 1997 Sida 20
Årsskrift 1997 Sida 21
Årsskrift 1997 Sida 22
Årsskrift 1997 Sida 23
Årsskrift 1997 Sida 24
Årsskrift 1997 Sida 25
Årsskrift 1997 Sida 26
Årsskrift 1997 Sida 27
Årsskrift 1997 Sida 28
Årsskrift 1997 Sida 29
Årsskrift 1997 Sida 30
Årsskrift 1997 Sida 31
Årsskrift 1997 Sida 34
Årsskrift 1997 Sida 35
Årsskrift 1997 Sida 36