Vårdfokus Olha flydde från Ukraina
REPORTAGE »Jag har svårt att le, tidigare i mitt
liv var det lätt, något självklart.« U fel. Familjen satt i provisoriska skyddsrum under höghuset tillsammans med grannarna, skräckslagna. Hennes son log lite tappert som för att lugna henne. Men hon såg ned på hans händer, de darrande fingrarna. Tremor, på sjuksköterskespråk. Darrandet som inte gick över efter larmet. 8 / vårdfokus #9 / 2022 tanför fönstret faller de brinnande löven sakta mot marken, och berättar att hösten smyger förbi. Olha Kovalenko hinner knappt märka det, så fullt upp har hon, med plugg, språkträning, jobb och familj. Det var vårvinter när hon vilsen och rädd kom till Sverige, och att kriget bara fortsätter och årstiderna skiftar här och hemma i Ukraina gör hennes hjärta tungt. – Jag har svårt att le, tidigare i mitt liv var det lätt, något självklart. Nu är min sorg och rädsla för överväldigande. Min familj har varit mycket i Ryssland, vi bor nära gränsen och alla i vår stad pratar ryska. Vi är chockade och kan inte tro att ryska befolkningen vill kriga som Putin. Varje dag är det nya attacker, och trakten kring hemstaden Charkiv i nordöstra delen av landet är hårt drabbad. Det har rapporterats om avlidna på gatorna och upphittade gravar i skogen med flera hundra döda. Kvar i Charkiv bor Olha Kovalenkos föräldrar och systern med sin lilla son. Hennes tankar är ständigt hos dem. Där levde hon och maken och deras 17-årige son ett lugnt liv, de hade nyligen fått lite bättre ekonomi, och äntligen unnat sig att åka på semester utomlands, en gång för att bada i Grekland och en gång för att åka skidor i bergen. Olha Kovalenko arbetade som lärare på sjuksköterskeutbildningen vid universitetet, efter många år inom den neurologiska vården. Pandemin hade tvingat hem dem, så mycket av undervisningen var digital. Kollegor och studenter såg just fram emot att börja träffas på plats igen. Hennes make oroade sig för signalerna från grannlandet i februari, men Olha avfärdade honom. – Det var så osannolikt med ett krig. Jag hade Tre veckor senare kunde Olha Kovalenko och sonen ta sig med buss till Budapests flygplats. Där satt de ensamma som vid jordens ände i 16 timmar, i väntan på flyget mot Skavsta i det okända landet Sverige. Olha Kovalenko grät och grät, bredvid henne satt en annan kvinna på flykt, på väg mot Tel Aviv. För säkerhets skull packade de två resväskor med kläder, pengar, medicin och mat och ställde dem i hallen. Försiktigt, utan att knöla, lade Olha ned ett kuvert med sitt examensbevis från sjuksköterskeutbildningen, hennes viktigaste ägodel, tillsammans med bilder på föräldrarna och systern och ikoner med helgonen S:t Nikolas och Maria. De väskorna skulle bli starten för ett nytt liv, långt ifrån hemlandet. Efter en veckas attacker vaknade de av en öronbedövande smäll, när huset träffades av en raket på fjärde våningen och skakade som om det skulle ge vika. I sin lägenhet på första våningen skrek de till varandra att de måste ta sig ut, ryckte sedan tag i väskorna och sprang. De tryckte ihop sig tillsammans med en annan familj i bilen och snirklade sig ut ur staden, sex timmar i en lång kö, samtidigt som attackerna fortsatte. – Jag får svårt att andas när jag berättar om flykten. Våra barn satt i baksätet och det smällde hela tiden. Vid floden Dnepr vände maken om med bilen för att arbeta som volontär, han har en synskada och klarar inte livet som militär. Olha och sonen tog sig västerut genom hela landet till polska gränsen. Olha Kovalenkos block fylls snabbt på kvällarna.
Vårdfokus Nyheter
Vårdfokus Frågeakuten
Vårdfokus Rätten till vård
Vårdfokus Palliativa insatser
Vårdfokus Född i fel kropp
Vårdfokus Grejen med magnetkameran
Vårdfokus Medlemssidor
Vårdfokus Känslan av att fucka upp
Vårdfokus Fokus Student
Vårdfokus Fokus Barnmorska
Vårdfokus Fokus Röntgensjuksköterska
Vårdfokus Fokus Biomedicinsk analytiker
Vårdfokus Fokus Ledarskap
Vårdfokus Nytt bett i munvården
Vårdfokus Märkt av yrket