Bumsen 1
B rorsans bryderier till sig detta. I stället stå
r schablonerna som spön i backen. (Själv ser jag aldrig på sjukhusserier i TV och jag gissar att åtskilliga poliser undviker deckare, då dessa inte har mycket gemensamt med den verklighet de känner till.) En annan tröttande filmschablon (exempelvis i SMC:s filmkalkon med ”lattemamman”) är att barn och kvinnor alltid illskriker när de ser ett lik eller en olycka. (Av någon anledning illvrålar aldrig män!) – och så det att en olycksplats alltid är fylld av skrikande människor när hjälpen anländer. Schabloner Utan att vi tänker på det är tillvaron fylld av schabloner. En del är medvetna – som blondin- och Norgehistorier. Ingen vettig människa tror att blondiner och norrmän är korkade, men Norgehistorier är en företeelse som förmodligen finns i hela världen. Engelsmän berättar dem om irländare, amerikaner om polacker, fransmän om belgare etc. etc. Filmvärlden är full med schabloner som ofta är störande när man känner till verkligheten. Hur många gånger har vi inte sett en ambulans hämta ett mordoffer och fara iväg med tjutande sirener? Eller folk som springer som tokar inne på en akutmottagning/intensivvårdsavdelning och skriker ordinationer åt varandra? I verklighetens Sverige transporteras döda människor endast undantagsvis med ambulans – exempelvis om kroppen ligger ”till allmän beskådan” – och var lugn för att ambulansen i så fall inte skulle fara iväg med sirener och blåljus. Likaså präglas även mycket stressade situationer inne på sjukhusen i regel av koncentrerad lågmäldhet, där bara nödvändigheterna sägs för att alla skall kunna fokusera på uppgiften. Men av någon anledning verkar det vara helt omöjligt att få filmregissörer att ta 48 BUMSEN 1 – 2013 I själva verket är tystnaden ofta den mest påtagliga upplevelsen för den som kommer först till en olycksplats – och en starkt förenklad version av prioriteringsprinciperna är: ”den som skriker högst kan vänta längst.” (Om inte annat vet man ju att vederbörande andas och är vid medvetande.) Filmvärldens hojschablon nr 1 är väl att det skall spelas rockmusik så snart man ser en båge i rörelse. Visst finns det bra rockmusik, jag är dock ingen älskare av den musikgenren (så diverse stora mcträffar, Hoj-X etc. har ingen kund i mig). Hur som helst blir schablonen hoj + rockmusik snabbt tröttande. ”Ingen fantasi den här gången heller.” Filmhojschablon nr 2 är förmodligen att det oftast körs H-D – inte sällan i osannolika världsledande farter. Märket är inte inom för inte marknadsföring, filmregissörer vet sällan något mera om motorcyklar. Apropå marknadsföring: en urgammal schablon i den branschen – inte minst vad motorfordon och tillbehör gäller – är mer eller mindre lättklädda kvinnor som på mer eller mindre konstlat sätt sprider sig över varan ifråga. Att kvinnokroppen säljer – åtminstone produkter som mest köps av män (Pirellikatalogen!) – torde vara ställt utom allt tvivel, ibland undrar jag dock om inte marknadsförarna mer går på schabloner än på realiteter. Jag gillar speedway, att se Speedway Grand Prix på TV är däremot ingen odelat trivsam upplevelse. Som vuxen man störs jag av att producenten inbillar sig att jag uppskattar de fyra lättklädda, barmagade (även i kyla och regn!) och paraplysvängande damer som i blått, rött, vitt och gult vickar på rumporna före varje heat samt vid närbild alltid plutar med munnen och kastar slängkyssar in i kameran. Det blir tradigt rätt fort. För ett par år sedan mötte jag några marknadsföringsdamer på väg till eller från någon tilldragelse under ”På 2 Hjul”. Korta shorts, tajta t-shirts, läppar och byst som rimligen bara kunnat åstadkommas med kosmetisk kirurgi samt ansikten som bäst kunde beskrivas som Boxer-Roberts systrar! De såg ut som datoranimerade hologram! Då inställer sig genast frågan: hur många av de män som tittade på uppvisningen ifråga sista helgen i januari köpte – ett par månader senare – en motorcykel av det märke som Boxer-Roberts systrar gjorde reklam för? (För mig personligen skulle en sådan uppvisning vara ett starkt skäl att inte köpa märket ifråga!) Och hur många av dessa män skulle ha köpt samma hoj även om nämnda systrar inte varit där? Möjligen ligger Skandinavien före kontinenten här och jag har inga planer på att dra ut i korståg mot andra länders seder – men det är värt att fundera på ifall Boxer-Roberts systrar engageras utifrån just schablontänkande hos andra kulturer. Att deras insats här – som mest får mig att associera till begreppet ”gubbsjuka” – skulle sälja så rasande många hojar ett par månader senare verkar föga troligt. Dock kan en tillnyktring i Sverige vara på gång, på den nyss avslutade mcmässan hittade jag bara en enda syster till Boxer-Robert. Hon stod framför en monter som var mig totalt ointressant. Vad mera var: majoriteten av besökarna verkade ha samma uppfattning, där var ingen trängsel och tösastackaren såg närmast ensam ut. Tråkigt för henne men hedrande för alla övriga utställare. Kör försiktigt! Bror Gårdelöf ML 2661203