GLAS 1
/ GLASPROFILEN / Karolina Keyzer ” Text: Lena Gus
tafsson Foto: Sören Håkanlind Utanför fönstret där Karolina Keyzer sitter sträcker Högalidskyrkan sina torn mot himlen. På fönsterbrädan står blomkrukor tätt i rad. Späda skott bryter genom jorden och påminner om att våren är här efter en lång och mörk vinter. — Jag odlar till balkongen och till ett litet torp i Östergötland där jag ska tillbringa sommaren. Och så ger jag bort till vänner, säger hon. I krukorna finns blomsterlönn, gurka, läkemalva, lin, blomsterkrasse, luktärt och lite av varje. — Jag växte upp med mormor Emma som odlade både nyttigheter och blommor, det är nog därifrån mitt intresse kommer. Vi ses över videosamtal dagen före påsk. Utsikten från hennes lägenhet vid Hornstull på Södermalm är magnifik. — Där har du Högalidsgatan och till vänster ser du tjugotalsStockholm. Hon pekar mot de putsade stenhusen på andra sidan torget och berättar att Stockholms stadshus och Riddarfjärden ligger alldeles i närheten. — Har man fönstret öppet kan man höra mistlurarna när det är dimma. Då märker man att Stockholm är en vattenstad. Jag stortrivs här med vacker utsikt, ingen insyn, och ändå natur och fåglar mitt i staden. En uppväxt mellan världar Karolina är född i London av en svensk mamma. Hennes pappa kom ursprungligen från Nederländerna men flyttade som ung till USA för att studera och senare arbeta som ingenjör. 60 GLAS 2.2026 — Vi reste mycket när jag var barn på grund av pappas jobb. Ofta besökte vi stora städer som New York och Amsterdam. Barndomens somrar tillbringades hos mormor och morfar i Dalsland. Där fanns en självklarhet i att vara utomhus och en närhet till naturen i det vackra kulturlandskapet. — Jag visste inte att det kallades så när jag åkte båt bland öarna, samlade stenar och byggde kojor – men det skapade en känsla för material och hur saker hänger ihop, åldras och känns. Samtidigt fanns en respekt för det som redan fanns. I efterhand tänker jag att kontrasten mellan Dalsland, Vänerlandskapet och världsstäderna gjorde att jag lade märke till platsernas olikheter och identitet. Karolinas mamma var lärare. Hon och hennes syster studerade i Uppsala och var de första från Köpmannebro att gå vidare till högre utbildning. På somrarna arrangerade de simskola i Dalsland. I familjen fanns en stark tro på bildning. — Morfar var hantverkskunnig och arbetade som maskinist på kanalbåten Juno, som trafikerade sträckan Stockholm–Göteborg. Mina morföräldrars livsstil var gammaldags redan då och saker fick ta tid. En hel dag kunde ägnas åt bärplockning, bak eller tvätt vid bryggan. Mormor sydde, stickade, rodde, rensade abborre och kunde namn på alla växter, träd och fåglar. Jag lärde mig hantverk av henne. Karolinas farmor bodde i Rotterdam, där hennes pappa växte upp. När han var fem år bröt andra världskriget ut, farmor var med i motståndsrörelsen. > VI RESTE MYCKET NÄR JAG VAR BARN PÅ GRUND AV PAPPAS JOBB. OFTA BESÖKTE VI STORA STÄDER SOM NEW YORK OCH AMSTERDAM. Hon värnar om respekten för varje plats historia och menar att mellanrummen är minst lika viktiga som husen. ”Jag har svårt att se miljöer som tomma ytor – de bär alltid spår, värden och berättelser. Det är nog där mitt sätt att arbeta tar sin början: i en lyhördhet för det som redan finns.”