Nöjesnytt Växjö 1
Claes Malmberg är kanske inte direkt de subtila u
ttryckens mästare, men han har en bredd och ett uttryck som få andra svenska komiker kan mäta sig med. I höst ger han sig ut på vägarna igen med en helt nyskriven föreställning, Mr Universum som kommer till Växjö Teater den 29 november. ÄR MR UNIVERSUM! Då Claes tre tidigare liveföreställningar alla varit jättesuccéer, både hos publik och kritiker, beslöt sig Claes att skriva en helt ny föreställning, denna gång tillsammans med Stefan Livh. I Mr Universum tar Claes sig med oss på en sanslös resa bland galaxer och atomer, från uppväxten på Kosmosgatan till livet efter döden. Det handlar om vetenskap och tro, kvantfysik och multiversum i något som landar i en skrattfest ända från Big Bang till Domedagen. Nöjesnytt ringde upp Claes Malmberg, som var lika pratglad som alltid. Det är inga små frågor du ger dig på i Mr Universum. Varför? –Det sägs ju att bra komik bygger på allvarliga ämnen, så då tänkte jag att jag ger mig på det allvarligaste som finns så får vi se hur roligt det kan bli. Det är en utmaning i sig. Det är ju ämnen som engagerar och intresserar mig och det finns mycket humor och komik att hämta i konflikten mellan det vi kallar andligt och det vi kallar vetenskapligt. I vissa sammanhang kan man tycka att det är lite synd, för de genererar snarare än motsäger varann om man går ifrån alla dogmer, som finns inom både vetenskap och religion. Förr var det kyrkan som stod för sanningen, som vi inte reflekterade så mycket över. Prästerna dikterade villkoren för hur världen såg ut och så köpte vi det. På samma sätt känner jag att vi har det inför forskningen. Det är de som sköter ruljansen och säger till oss hur världen är uppbyggd och så köper vi det. Egentligen har vi samma relation till vetenskapen idag som vi hade till kyrkan förr, kan jag känna. Det positiva med vetenskapen är att den är föränderlig. Det som igår var en sanning kanske inte är en sanning imorgon för vi kommer hela tiden på nya saker. Vetenskap är ju snarare en process. Men… –Jo, men vänta, haha. Jag har turen att ha kompisar som är vetenskapsmän och professorer och de är ju oerhört ödmjuka 14 | nöjesnytt inför det faktum att det är så oändligt mycket mer som vi INTE vet än vad vi faktiskt vet. Tvärsäkra människor är ganska ointressanta, oavsett om de är vetenskapsmän eller präster. Det som är roligt är att det finns så mycket luckor i vetenskapen. Evolutionen, till exempel. Det finns ju fler luckor än någonting annat, det är ju ingen rak linje från att den första fisken kommer upp på land till nästa evolutionssteg. Det går 10 000 år och så plötsligt finns det däggdjur. Den där jävla fisken kan ju inte ha legat där så länge, vad hände däremellan? Det är roligt att ta sig in i de här luckorna och spekulera i vad som kan ha hänt. Men det finns även en personlig aspekt i föreställningen? –I allra högsta grad. Det är jag som person som funderar över de här ämnena. Jag är ju ingen vetenskapsman, utan en komiker som spekulerar fritt i luckorna och ställer frågor utifrån en väldigt naiv utgångspunkt. Det här handlar inte om att jag ska lära ut något, förutom kanske att man ska tänka fritt och att inga frågor är för dumma för att ställa. Så du gör inga anspråk på att bli den nya Hans Rosling? –Verkligen inte. Men nu hörde jag att det var folk som kritiserade honom också, så även solen har väl sina fläckar. Frågor är ofta mycket mer komplexa än vad vi tror och det är väldigt lite som är svart eller vitt här på jorden, så mycket har jag lärt mig. Har din buddhistiska livsåskådning påverkat föreställningen? –Absolut. För det första är anledningen till att jag intresserade mig för buddhismen frågan kring existenser och lika oändligt som universum är, är vi ju själva. Det lilla är lika oändligt som det stora. Enligt mitt sätt att se det är vi i den meningen oändliga i meningen att vi har en kapacitet som vi använder väldigt lite av. Många gånger är det vårt intellekt som står i vägen. Är det frågorna i sig som är viktiga att ställa, snarare än svaren i sig, tycker du? –Svaren är helt oviktiga. De är högst personliga och ett tecken på att för varje svar du får, kommer det bara en ny fråga. Det här är en lek med de stora frågorna. Jag tar upp frågor om döden och evigt liv. Om man nu eftersträvar evigt liv så kan man ju fråga sig i vilken ålder det vore bäst att dö i. Vi vill alltid ha det vi inte har, det är så människan fungerar. Vi är väldigt ointresserade av att undersöka vad det är vi faktiskt har och det är det som gör att vi ofta känner frustration. Du är ju väldigt förtjust i improvisation, finns det utrymme för det i en sån här föreställning? –Det är det som gör mig mest stressad, för hela föreställningen bygger på improvisation. Jag har en fruktansvärd massa ämnen och sen sitter jag och gör föreställningen i mitt huvud. Jag vet vart jag ska, ungefär hur den börjar, var mitten är, var låtarna kommer och hur de börjar och slutar, men sen får det bli vad det blir. Det har blivit min metod, jag känner mig fri i det, samtidigt som det är jävligt riskfyllt och utmanande. Jag vet vad det ska handla om men jag vet inte riktigt hur jag ska komma dit när jag börjar. I TEXT: OLA KARLSSON