Nöjesnytt Växjö 1
Nöjesnytt Växjö NATTLIV
Nöjesnytt Växjö MÅNADENS PROFIL: NOAH WELCH
Nöjesnytt Växjö HENRIK DORSIN
Nöjesnytt Växjö MAT 2014
Nöjesnytt Växjö JOHAN RHEBORG
Nöjesnytt Växjö SEPTEMBER MOOD
Nöjesnytt Växjö TREND TJEJ
Nöjesnytt Växjö ACCESSOARER TJEJ
Nöjesnytt Växjö TREND KILLE
Nöjesnytt Växjö ACCESSOARER KILLE
Nöjesnytt Växjö VÄXJÖ STREET FASHION
Nöjesnytt Växjö HÖSTENS TRENDER PÅ FORMEX
Nöjesnytt Växjö ISABELLA LÖWENGRIP
Nöjesnytt Växjö VAL 2014
Nöjesnytt Växjö STUDENTLIV
Nöjesnytt Växjö TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Växjö CITYLIV
Nöjesnytt Växjö NOTISER
Nöjesnytt Växjö TROLLKARLEN FRÅN OZ
Nöjesnytt Växjö DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Växjö RECENSIONER & FILMKOLLEN
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS MA
GIC IN THE MOONLIGHT I rollerna: Emma Stone, Colin Firth, Jackie Weaver med flera Regi: Woody Allen LUCY I rollerna: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Amr Waked, med flera Regi: Luc Besson Speltid: 1 timme 29 minuter Censur: 15 år nnnnn Vare sig det är en myt eller inte upprepas det flera gånger i "Lucy" att människan enbart använder tio procent av hjärnan. Den här Luc Besson-regisserade actionthrillern spekulerar kring vad som skulle hända med människors medvetande och förmågor om varje del av hjärnan var aktiv samtidigt. Lucy (Scarlett Johansson) är en amerikansk tjej som studerar i Taiwan. När hon blir lurad att lämna över en låst väska till Mr Jang vänder hennes liv på sekunden och hon blir indragen i en stor knarkhärva. Lucy får en helt ny livsfarlig drog inopererad i magen för att smuggla den till Europa. Något går dock väldigt fel och de blå kristallerna kallade "CPH4" läcker ut i hennes system. I stället för att dö på direkten händer något i Lucys kropp. Helt plötsligt minns och känner hon allt. Precis allt. Vi pratar jordens rotation, hettan som lämnar hennes kropp, alla pussar hon fått på pannan av sin mamma genom åren - till och med bröstmjölken i hennes mun från bebisåret. Dessutom utvecklar hon övermänskliga egenskaper i form av till exempel telepati, enormt utökad kunskap och kontroll över materia. Under filmens gång får vi alltså följa Lucy och se vad som händer när hon får ökad tillgång till sin hjärna. Samtidigt som allt detta pågår håller professor Norman (Morgan Freeman) en föreläsning om just hjärnan och beskriver, utan att veta om det, allt det som Lucy går igenom. Hela filmen känns som en komplicerad lektion i naturvetenskap med Morgan Freeman som lärare. Besson öser på som bara den under 89 minuter och skådespelarna övertygar i sina roller. "Lucy" blir aldrig tråkig och i det höga tempot gäller det att hänga med, i bland utan att hinna använda någon procent av hjärnan. Men i slutminuterna går allting utför och det blir näst intill omöjligt att köpa det som händer, vilket sänker betyget på den här annars mycket tankeväckande filmen. NATALIE DEMIRIAN nnnnn När Woody Allens gärning en dag ska summeras tippar jag att filmerna från "Annie Hall" (1977) och framåt till ungefär mitten av 1990-talet kommer att lyftas fram som den riktiga guldåldern. Produktionstakten är dock oförminskad - och då och då blir det fortfarande bra. Förra årets "Blue Jasmine" visar en lyhörd regissör i fin form. Men året innan gjorde han det usla lågvattenmärket "Förälskad i Rom". I den ständiga pendelrörelse som är Woody Allens nutida karriär landar "Magic in the moonlight" på den svagare sidan mitten. Historien utspelar sig på franska Rivieran på 1920-talet. Magikern Wei Ling Soo trollbinder massorna, men privat är Stanley (Colin Firth i en variant av sin paradroll) en rätt träig, otrevlig skeptiker som blir lockad till Rivieran av en kollega. Syftet är att avslöja en bluffmakare, mediet Sophie (Emma Stone) som gör succé hos den brittiska societeten på semester. Men det visar sig att Sophies gåvor är mycket imponerande. Till slut undrar man om den stenhårde ateisten Allen kanske har drabbats av tvivel på alltings mörker och funnit nya hoppfulla insikter om livets inneboende magi på ålderns höst. "Magic in the moonlight" är en typisk Woody Allen fast gjord med vänsterhanden. Det är lite jazz, lite psykoanalys, en skeptisk man med drag av Woody själv och en betydligt yngre kvinna. Siktet är inställt på en så kallad "charmig bagatell", ungefär som den rätt roliga "Du kommer att möta en lång mörk främling" (2010) fast med finare kläder. Men charmen uteblir. Mestadels humorn också, liksom tempo. Kanske är det de 30 trettio åren som skiljer mellan Colin Firth och Emma Stone som ställer till det, för glöden i kärlekshistorien infinner sig inte heller. En regissör är ju också en sorts magiker, som ska skapa illusioner via olika trick för oss i publiken att häpna över. Den här gången är Allen inte särskilt övertygande. MIRANDA SIGANDER BLODSBAND Regi: David Mackenzie Med: Jack O'Connell, Rupert Friend, Ben Mendelsohn, med flera WHAT IF I rollerna: Daniel Radcliffe, Zoe Kazan, Adam Driver med flera Regi: Michael Dowse nnnnn "Wow, Harry Potter är kompis med Lena Dunhamns kille i 'Girls'". Det är nära att hjärnhalvorna delar sig i ren populärkulturskrock-chock i inledningen av "What if", där Daniel Radcliffe och Adam Driver spelar de före detta collegerumskompisarna Wallace och Allan. Men som tur är slungar den småputtriga och smarta dialogen snabbt in publiken i den lägenhetsfest som utspelar sig, där Wallace möter Chantry (Zoe Kazan) och har lite trevligt för första gången sedan det jobbiga uppbrottet från ex-flickvännen. Kemin mellan de två lite udda fåglarna Wallace och Chantry är omedelbar. Och rätt härlig. Jag kommer på mig själv med att sitta och småle på ett mysigt vis när de snackar om vilken typ av smörgåskonsumtion som dödade Elvis och lär känna varandra. Det visar sig att Chantry har en pojkvän sedan fem år. Men eftersom de har så kul ihop, och hon dessutom påpekar det förolämpande i att inte bli övervägd som kompismaterial för att hon är tjej, börjar Wallace hänga med henne. Och ibland hennes kille. En del slapstickartad humor följer. Men kan tjejer och killar verkligen vara bara vänner? På sätt och vis är det en tröttsam premiss, som har stötts och blötts inte minst sedan Harry träffade Sally, så man kan ju tycka att det borde vara utrett och klart vid det här laget. Tyvärr kommer ju populärkulturens svar på frågan nästan aldrig som en överraskning - tänk om den här filmen hade vågat vara lika annorlunda som den först ger sken av. Men nya generationer måste väl tackla ämnet på sitt vis och det är nästan omöjligt att inte falla pladask för de unga, verbalt begåvade halvhipsterpersonerna i "What if". Den pigga dialogen, de charmigt icke-perfekta utseendena och de riktigt övertygande skådespelarinsatserna, främst från Daniel Radcliffe och Zoe Kazan, gör detta ovanligt kul att se. Och ingen traditionsbunden romantiker behöver bli besviken. MIRANDA SIGANDER 72 | nöjesnytt nnnnn Fängelseskildringen är en så pass etablerad filmgenre att den liknar en egen kulturform. På fansajter som prisonmovies.net kan konnässörerna botanisera bland tusentals titlar, gå rakt på topp 300 (!) eller roa sig i listan över de vanligaste klyschorna ("Den onda vakten", "Duschscenen", "Den maktfullkomlige kökschefen"). Trots alla klichéer har fängelsefilmen sett ett rejält uppsving på senare år. Steve McQueens "Hunger", Jacques Audiards "En profet" och Jenji Kohans unisont hyllade tv-serie "Orange is the new black" har alla förnyat genren, och det är just i den här kontexten som David Mackenzie troligen vill se sin nya film "Blodsband". Filmen följer tonårsligisten Eric (Jack O'Connell), som efter att ha flutit runt på ungdomsanstalter under hela sin uppväxt får 15 år på ett högsäkerhetsfängelse för mord. Här sitter även hans livstidsdömde pappa Neville (Ben Mendelsohn), och duon inleder en skakig familjerelation i en omgivning formad av våld, makthierarkier och rasism. Duon är utmärkt i sin spattigt hatiska far och son-relation, och tillsammans med skickligt närgående kameraarbete skapas en klaustrofobisk stämning i denna trovärdiga skildring av brittisk fängelsekultur. "Blodsband" landar någonstans mellan rebellromantiken i "Cool hand Luke", familjedramat från "I faderns namn" och underhållningsvåldet i machobagatellen "Bronson". I en serie smärtsamt hopplösa terapisessioner ringar filmen även in frågan om det finns en väg ut ur en manlighet präglad av ursinne, stolthet och våld. Men just när det börjar brännas i Mackenzies alfahannepsykologi får regissören kalla fötter. Halvvägs in i filmen övergår handlingen till en välbekant berättelse om en mans kamp mot systemet, komplett med hjältedåd, filmskurkar och fängelseklyschor (även om att ta någon gisslan genom att bita sig fast i deras testiklar var nytt). I stället för att besvara sina egna frågor väljer Mackenzie i slutändan att underhålla. Inget fel i det, men för att bli ihågkommen i filmvärldens myller av fångar och fängelser krävs nog mer än så. JOACHIM SUNDELL
Nöjesnytt Växjö SERIER
Nöjesnytt Växjö ÅRETS BÄSTA 2014