Omtanke 1
Kroppen vill leva, men hjärnan klarar inte av det
. Då måste den få hjälp. 1500 svenskar tar varje år sitt liv. Genom att bemöta suicidala patienter på ett personligt sätt och verkligen lyssna till vad de har att säga skulle den siffran kunna halveras. Efter 50 års forskning hoppas Jan Beskow på ett trendbrott i svensk suicidbehandling. TEXT: INGEMO ORSTADIUS FOTO: ANDERS BOHMAN På femtiotalet studerade Jan Beskow till läkare i Uppsala. Han hyrde en lägenhet ihop med en kurskamrat och hade en ungersk flykting inneboende, som länge var suicidal. – Vi kände varandra väl och jag försökte hjälpa honom på olika sätt under ett halvårs tid utan att lyckas, säger Jan Beskow. Efter att ha ordnat en avskedsmåltid med god mat och tända ljus, där mannen delade ut avskedsgåvor, hoppade han från Gotlandsfärjan. Jan fick ett avskedsbrev med texten ”Du var en dålig präst, men nu ska jag berätta för dig hur det egentligen var, i hopp om att det ska hjälpa dig i framtiden”. – Händelsen gjorde ett djupt intryck på mig och väckte behovet att göra något konkret, säger han. EFTER ATT HA forskat om suicid i ett halvt sekel är Jan övertygad om att många suicidala personer lider av så kallade attachment-störningar (anknytningsstörningar). Dessa har uppstått tidigt i barndomen och innebär att personerna kan känna sig utanför i sociala sammanhang. Om de sedan drabbas av psykiska trauman upple10 | www.ssil.se ver de sig som totalt ensamma och hjälplösa. Självmordet kan då framstå som den enda möjligheten. – Min förståelse av dessa problem bottnar i personliga upplevelser. Jag har själv en attachment-störning, säger Jan utan omsvep och berättar att båda föräldrarna var dödssjuka i samband med hans födsel. MAMMAN FICK barnsängsfeber och pappan vistades på sanatorium för den tbc han ådragit sig på sjukhuset i Tranås, där han arbetade som överläkare. De tre första månaderna var Jan på en barnavdelning och gick på så vis miste om anknytning till en närstående person. Sen tog hans mormor hand om honom med hjälp av en barnflicka. Först när han var ett år gammal var hans mamma stark nog att ta hem honom. Uppväxten i ett bra hem kompenserade dock den olyckliga starten. – Ingen rådde ju för att situationen blev som den blev. Mina föräldrar blev hyfsat friska, men jag kände alltid ett avstånd till dem, framförallt till min mamma, säger Jan och tillägger att han, när han gick i psykoterapi, upptäckte att han hade två mödrar och att mormodern kändes mera som en äkta mamma. Jan Beskow Yrke: Läkare. Specialist i psykiatri och socialmedicin. Professor emeritus, men fortfarande verksam som forskare. Ålder: 85 Bor: Göteborg Familj: Gift för tredje gången. Hustrun heter Astrid Palm-Beskow och är KBT-terapeut. Fem barn, sju barnbarn och två barnbarnsbarn. Intressen: ”Jag är humanist och har alltid varit intresserad av poesi och konst. Fyrtio talets författare färgade min syn på poesin och dess möjligheter. För-fattare fattar före oss andra. De fångar upp saker i ett tidigt skede och gestaltar det de ser. Samma gäller konstnärer. Av dem kan vi lära oss mycket om vart samhället är på väg.” Idrott. Simmar och promenerar ofta. Vision: ”Att man ska förstå att suicidala personer bär det lidande som samhället producerar. De är hjältar och goda informatörer. De informerar om vad som inte fungerar i samhället. Vi ska ta vara på deras kunskap så att samhället kan bli mer anpassat till hur vi människor är biologiskt gjorda”.