Omtanke 1
»Jag tror att dessa upplevelser har gjort det lät
tare för mig att förstå det utanförskap som många suicidala personer känner« Jan Beskow En annan period i livet som starkt påverkade Jan var den njursjukdom som drabbade honom i sena tonåren. Under sammanlagt ett och ett halvt år var han så sjuk att han inte kunde gå i skolan eller vistas bland jämnåriga. Därigenom gick han miste om den så viktiga anknytningen till jämnåriga. – Jag tror att dessa upplevelser har gjort det lättare för mig att förstå det utanförskap som många suicidala personer känner. Men jag har förskonats från psykisk sjukdom och därför aldrig tänkt på suicid som en problemlösning för mig, säger Jan. Han tog studenten som privatist 1949 och läkaryrket var ett självklart val för honom. Mot slutet av sina medicinstudier började han forska i socialmedicin, vilket förde honom till Umeå. – Där härjade en suicidepidemi på sextiotalet. Jag ville forska på det, men det hela rann ut i sanden och jag gick i stället över till psykiatrin. Ihop med tre doktorander skrev jag fyra avhandlingar, som byggde på intervjuer med anhöriga till personer som dött i självmord. Vi satt i över 500 svenska hem och försökte förstå varför personen ifråga tagit sitt liv. Familjerna pratade om att den döde hade problem. Vid den händelseanalys som gjordes, visade det sig att nästan alla hade en psykiatrisk diagnos, något som inte förvånade mig. Man tar inte sitt liv om man är frisk, säger Jan. AVHANDLINGARNA VISADE att tidigare suicidförsök och psykisk sjukdom är de största riskfaktorerna för suicid. Av personer med svår psykisk sjukdom som gjort ett självmordsförsök, dör förr eller senare en tredjedel i suicid. Psykiatrisk behandling är därför oerhört väsentlig, inte minst mot depressioner. – Men depressionen dödar inte! Det är patienten som dödar sig själv, eftersom hon inte klarar av de svårigheter som sjukdomen för med sig. Kroppen vill leva, men hjärnan klarar inte av det; den vet inte hur det ska gå till. Det centrala i den upplevelsen är att patienten känner sig 12 | www.ssil.se Kortfilmen SPÅR handlar om lokförare och deras utsatta position på grund av de som begår självmord genom att ställa sig framför tåget. totalt ensam och övergiven. Om jag frågar den suicidale ”Är det verkligen så att du vill dö?” så är svaret alltid ”Nej! Men så här orkar jag inte leva”. Då har vi en gemensam grund att stå på, för vi vill båda att du ska leva vidare. Sen gäller det att hitta en väg ur situationen och lösa problemet tillsammans. DETTA SKER I ett så kallat tvåforskarsamtal, där behandlaren och patienten möts som två forskare. Patienten är expert på sig själv, sina problem och sin suicidalitet, behandlaren på förklaringsmodeller och behandlingsmetoder. – Det man vinner på ett sådant samtal är att intresset flyttas från den egna personen till problemlösningen. Den suicidale personen är inte ensam längre och det finns hjälp att få. Hen blir aktör i stället för offer, säger Jan. Med hjälp av tvåforskarmodellen kan man gå ”bakvägen” för att lösa problemen. – Man börjar med det mest akuta; att bryta ensamheten, för att sedan lindra ångesten och tröttheten, så att patienten får sova. Därefter kan man ta itu med de bakomliggande problemen. Man kommer långt med strukturerade samtal, men ibland krävs också någon ångestlindrande medicin eller sömnmedel. Vad den självmordsbenägne vill ha, är hopp om att livet går att leva. Det är dags att se på självmord på samma sätt som på andra olyckor. Suicidala personer är mycket mera plats och situationskänsliga än vad man tidigare förstått. Flera små faktorer samverkar. Att de självmordsbenägna vid en viss tidpunkt överväldigas av sin ångest och sina suicidtankar kallar Jan för ”psykiska olycksfall”. Kolossalt mycket har hänt inom området suicidprevention under det halvsekel