Bumsen 1
LOKET DRIVS MED DIESEL, RESTAURANGVAGNEN MED VED
Att från en vagn i mitten av tåget kika ut genom fönstret i en innerkurva var en speciell upplevelse. Mer än 200 meter framför sågs loket – och lika långt bakom fanns sista vagnen. Men det gällde att se upp, för växtligheten svepte ibland förbi mycket nära tåget. ”Luta Er inte ut” var en adekvat varning. I decennier har jag ”tänkt åka Inlandsbanan någon gång”, men det hade inte blivit av – förrän nu. Man får sitt lystmäte på skog och mossar, ibland avbrutna av stora älvar eller vackra sjöar. Sträckan längs Storavan, några mil från Arvidsjaur kort före ankomsten, var en fantastisk upplevelse – med solen över horisonten i nordväst och den stora, mörkblanka vattenytan. Att Lappland utgör 25 procent av Sveriges yta blir lika konkret. Från Arvidsjaur – som alltså ligger söder om landskapets mittpunkt – tog det således cirka sex timmar, innan vi under återresan nådde dess södra gräns. Vagnarna kändes igen; en första- och en andraklassittvagn av den typ, som blev vanlig under 1960-talet – och enligt min åsikt är avsevärt bekvämare än exempelvis X 2000. Hur den, som BMW-klubbsmedlemmarna är till synes med all tydlighet bildbara och därtill precis som loket något på spåret... vagn med nio hojar. I den blev det med tiden milt uttryckt varmt, så jag var rätt slak när jobbet var klart. Det blev tid för vätskeintag modell rikligt, klädbyte och sedan en lunch. När tåget sedan startade 15.40, somnade jag inom kort gott, tillbakaoch en hel del andra moderniteter. Inredningen i masurbjörksintarsia och de klassiska konformade lamporna vid fönstren över varje bord gav också underbara nostalgivibbar – liksom de vackert ornamenterade hållarna till den lilla hyllan över fönstren. Det var betydligt bättre stil på restaurangvagnarna förr! Även under denna resa var måltiderna verkligen något att se fram emot – med laxen som kulinarisk höjdpunkt. Under hemresan var jag vid tretiden på morgonen uppe för att justera vätskebalansen – och fick se en stilla Storsjön. Innan jag somnade om, kändes en lätt stöt, varpå tåget började rulla igen – nu åter med eldrift. Varje motorcykel spändes noga fast i godsfinkorna. Foto: Eva Carlsson formgav sätena i X 2000 tänkte, är höljt i dunkel. I dem är det mycket svårare att hitta en bekväm viloposition än i de gamla vagnarna! Förstaklassvagnen hade riktiga ”öronlappsfåtöljer”, som kunde lutas ordentligt bakåt. I sådana är det lätt att slappna av. Jag blev tillförordnad lastmästare i Arvidsjaur och svarade för en lutad i fåtöljen, till det från barndomen inpräntade minnet av skarvdunk och tågets vaggande. Restaurangvagnarna var likaså ett kapitel för sig, byggda på 1930-talet och från början försedda med vedspisar. På den tiden vette köket mot en godsfinka med ved. Idag har de gasspisar Uppresan hade bjudit på en hel del krångel, som berörs på annan plats i denna tidning. Därför hade tågsättet rangerats om i Arvidsjaur för att lätt kunna delas under hemresan. Eftersom alla sovvagnar skulle till Göteborg, väcktes vi som skulle till Upplands Väsby klockan sex och fick gå över till förstaklassittvagnen, varpå tåget delades i Ockelbo en timma senare. Allt detta erbjöds oss av en besättning på 20 personer, varav fyra lokförare, ur SKÅJ och Bergslagernas Järnvägssällskap – således entusiaster. De förtjänar verkligen resenärernas odelade uppskattning och stora tack från oss glada och nöjda motorcykelresenärer.§ 35