Nöjesguiden Malmö 1
”DU MÅSTE BLI EN NY PERSON FÖR ATT ORKA GÅ VIDARE
” Kan vänskap rädda dig när föräldraskapet sviker? Emelie Uggla romandebuterar med punkiga tonårsskildringen Violet Night. TEXT: LINN KOCH-EMMERY FOTO: PER ENGLUND D et är pissjobbigt att växa upp, även om det ibland blixtrade till och hade sina stunder. Korkade beteenden – som att klättra i sengångargrepp över en motorvägsviadukt eller sula en basketboll genom grannens fönster – kunde ursäktas med att pannloberna inte vuxit klart. När man var kär var man det på ett sätt som gränsade till patologiskt, och det var inte bara av ondo. Dessutom var man uppfriskande billig att underhålla på fest. I efterhand är det svårt att veta vad som var frigörelse och vad som bara var ett sätt att medicinera den ofrånkomliga smärtan av att växa upp. Utan en trygg vuxenvärld att luta sig mot blev gränsen mellan lek och allvar ännu brantare. – Att vara ung är jobbigt för de flesta men om man kommer från mer utsatta familjeförhållanden blir man extra skör, säger Emelie Uggla. OCH DET ÄR just där, i sprickan mellan skörhet och ungdomlig hybris, som Emelie Uggla placerar sin debut Violet Night. En punkig och sårig uppväxtskildring från 90-talets Stockholm, där vänskapen mellan Anna och hennes bästa kompis Mickis håller ihop världen – via micrade ostmackor, häxblandningar på hemmafester och vuxenvärldens svek. Boken bygger till stor del på Emelies egna erfarenheter av en uppväxt med våld i hemmet och en frånvarande pappa. – Det viktigaste för mig är att berätta en historia. Eftersom den bygger på mina egna erfarenheter har det också känts som en plikt att berätta hur det var på riktigt. Idag har jag en större distans till det som hänt, säger hon. EMELIE ÄR VERKSAM som dramaturg och manusförfattare. Idén om en bok har funnits länge, men modet och tajmingen saknades. Tills nu. – Jag har nog varit lite för feg och tänkt att det inte varit mitt forum. Men det var nog bra att jag väntade så länge. Även om historien hade blivit densamma är jag mer grundad nu efter 40, säger hon. I CENTRUM AV berättelsen står Anna, en tonåring på väg mot vuxenlivet. Mamman är ensamstående och kämpar med ekonomin. Anna drömmer om grytor och rejäla mål mat, men börjar varje morgon med en flaska välling. Männen mamman träffar är dominanta och aggressiva, och maktlös ser Anna på när våldet eskalerar framför henne och hennes småsyskon. I kaoset blir bästisen Mickis en räddning; en trygg bundsförvant hon känt sedan hennes första steg. – Jag ville skildra vänskap som en livlina, en trygg värld när allt omkring en rasar. Men också hur något så starkt kan visa sig vara skört – och hur svårt det är som ung att räcka till, säger Emelie. Hur har det varit att närma dig verkliga känslor och minnen genom fiktionen? – Vissa delar, som de svårare trauman, är för mig redan ganska utagerade. Att få skapa den fiktiva biten runt omkring – att morfa ihop karaktärer och väva in gamla händelser från 1993, har varit roligt. Trots de mörka delarna har arbetet med boken känts både lustfyllt och, faktiskt, passionerat. Jag upplever att man är lite mer levande i sina känslor som ung. Det känns när man läser, tycker jag. – Precis! Som vuxen blir man ju lite mer avdankad. Man känner inte riktigt lika mycket längre. Det som var härligt med boken var just att få dyka ner i alla de där känslorna igen. Tempot är snabbt, man transporteras direkt in i hennes hjärna. Jag blev påmind om de extremt starka känslor som fanns i en då. Hur medveten var du om gränsen mellan fiktion och verklighet när du skrev den? – Det är lite svårt att svara på. Anna och hennes resa ligger väldigt nära mig, medan världen runt henne är mer diffus. Mycket har faktiskt existerat, men när fiktion och verklighet vävs samman flyter det lätt ihop. ”DET HAR KÄNTS SOM EN PLIKT ATT BERÄTTA HUR DET VAR PÅ RIKTIGT” NR 9, 2025 | NÖJESGUIDEN 23