Nöjesguiden Malmö 1
NEW YORK VAKNAR I SEPTEMBER Nöjesguidens New York
-korrespondent Hannah Wikforss-Green återvänder till staden hon föddes i och upptäcker allt är som vanligt för en vit tjej. TEXT: HANNAH WIKFORSS-GREEN I AUGUSTI BLIR New York en nekropol. De rika flyr till sina lantställen, de mindre lyckligt lottade blir kvar i stan, gömda i luftkonditionerade lägenheter sex trappor upp i tenementhus utan hiss. Jag bodde i ett sådant hus några år på södra Manhattan, där Lower East Side möter Chinatown, i det vissa kallar Dimes Square. I maj flyttade jag tillbaka till Stockholm, oklart hur länge. Min New York-abstinens har varit outhärdlig, men jag slipper i alla fall trapporna. INGEN BOR I New York för ”quality of life”. Min första lägenhet i New York låg i det mysiga gamla puertoricanska området Bushwick. Sovrummet var en meter från tunnelbanerälsen, där M-tåget dundrade förbi med jämna mellanrum. Klockan sju på morgonen knackade någon på dörren till min andra lägenhet, som låg på bottenvåningen på 90:e gatan. Det var en NYPD-officer som höll upp en lapp där det stod ”WANTED” i stora röda bokstäver ovanför en bild tagen med säkerhetskamera på en man utanför min port. 38 NÖJESGUIDEN | NR 9, 2025 PÅ SOMMAREN BLIR det ofta 35 grader varmt, solen gassar på sopor och pölar med okända vätskor, en aromaterapi för de invigda endast. Min gynekolog låg ovanför en ålbutik på Mott Street i Chinatown, och trots Obamacare behövde jag betala stora summor för ett enkelt besök. Jag grips av intensiv New York-nostalgi varje gång jag går förbi den där delen av Norrlandsgatan som av någon outgrundlig anledning alltid luktar kiss. Som New York-legenden Fran Lebowitz sa: ”When you leave New York, you are astonished at how clean the rest of the world is. Clean is not enough.” I BÖRJAN AV september vaknar New York till liv igen. De svalare dagarna låter stan hitta tillbaka till sin rytm, åter hörs stöket på restaurangerna och man kan vistas utomhus utan att vilja dra av sig ett lager hud för att bättre uppleva de svalkande vindbyarna från Atlanten. Efter en sommar i Stockholm har jag äntligen en chans att göra något åt min abstinens och åka tillbaka till min födelsestad. JAG OROADE MIG för att New York inte skulle kännas som vanligt; fyra månader hade gått sedan jag flyttade, och mycket hade hänt politiskt i USA. Jag är nervösare än vanligt i gränskontrollen, men allt går smidigt. Tar en taxi – en ovanlig lyx – och när vi kommer ut från tunneln som kopplar samman Manhattan och New Jersey under Hudsonfloden känns allt bekant: UPS-snubbar, någon som röker crack, marketingbrudar, woke (för USA) Tribeca-farsor med barnvagnar, någon med ett exotiskt djur på axeln. MEN JAG INSER snabbt att allt är som vanligt för mig, en vit tjej, som dessutom är medborgare, när taxin kör förbi 26 Federal Plaza, där ICE har sina huvudkontor i New York. Utanför sitter en hukande man, med händerna för ansiktet. New York, känt som en progressiv oas i ett alltmer nationalistiskt USA, har inte varit opåverkat av den politiska utvecklingen. Krypto-dyrkande groypers har samlats i rökfyllda källarlokaler på södra Manhattan, mötesplatser ämnade för debatt, konst och litteratur där endast meningsfränder är välkomna. Internets nihilistiska brain rot har manifesterat sig fysiskt i grabbar med MAGA-kepsar som skrek att jag är en ”ANTIFA infiltrator bitch” våren 2024. ÄNDÅ FORTSÄTTER NEW York, på något märkligt vis, att vara sig självt. I början av september är det Art Week, då gallerierna öppnar med pompa och ståt, vernissager och efterfester. Jag och Maddy, som jobbar på ett galleri i Chelsea, och Shawn – konstnär – beger oss till SoHo för en vernissagerunda med Ambera Wellman på Hauser & Wirth som höjdpunkt. I TRE ÅR jobbade jag i New Yorks konstvärld: först på ett lite för trendigt galleri i Two Bridges, en gentrifierad del av Chinatown mellan Manhattanbron och Brooklynbron. Sedan två år hos konstnären Julian Schnabel i hans enorma studio i det illrosa, renässansinspirerade Palazzo Chupi i West Village. DET ÄR UNDERBART att hoppa runt i