Nöjesguiden Malmö 1
HAN KANSKE INTE tittar så mycket på tv, för han t
ittar misstroget på mig och står fast vid att large är bäst. Vill inte låta sig övertygas så enkelt. Hade han varit lika ointresserad av att sälja till Demna Gvasalia hade modehistorien kunnat se helt annorlunda ut. Tanken svindlar. SIST JAG VAR i Belgien glömde jag äta pommes frites. Det ska åtgärdas nu. Antwerpen kryllar av pommes friterior. Jag fastnar för Frites Atelier, pommes fritens NK. Här tar de potatis på allvar. Får köa en stund för deras specialare, som serveras med en belgisk köttstuvning som topping. Det är det värt. Men sittplats är bara att glömma. Måste äta på ett torg en bit bort. Ett ösregn tvingar mig att söka skydd i Dries Van Noten-butiken. Tänker köpa ett paraply, men inser att det vore billigare att skjuta sönder molnen med en kinesisk väderrobot och går därifrån med oförättat ärende. ISTÄLLET HÄNGER JAG mig på tork på den irländska baren An Shibin, som visar Real Madrid mot Real Sociedad. When in Rome. Blir på gott humör av att alla bartenders i staden verkar använda skumskrapa och tänker att det vore trevligt med fler sådana i Stockholm. Fast det skulle i så fall behöva införas på alla barer samtidigt och helst skulle bartendrarna vänja sig vid dem bakom lyckta dörrar några år innan de togs i bruk. Annars skulle de göra en alldeles för stor affär av sina skumskrapor och det skulle inte bli trevligt för någon. Särskilt inte om en ensam bar gjorde skumskraporna till sin grej. Nej, fy fan. NÅGRA STELLA SENARE är jag redo för chokladfabrikören Dominique Persoones butik The Chocolate Line. Hans främsta bidrag till mänskligheten är att han uppfann snortbar choklad och en ändamålsenlig näskatapult i födelsedagspresent till Mick Jagger. Köper en sån till en manic pixie dream girl, svänger in på en bokhandel och lägger till Maya Angelous samlade dikter. Det är för lätt att köpa presenter till tjejer. DUMPAR GREJERNA PÅ Hotel Pilar och ringer en taxi. Resan till Café Commercial går i snigelfart. De verkar möblera om hela staden och taxichauffören klagar högljutt över alla avstängda vägar och tunnlar. Tänker först att det är hans sätt att meddela att det inte är hans fel att det går långsamt och önskar att han kunde låta bli, förseningen blir inte roligare av att vara medpassagerare till hans ilska. Sen minns jag att min terapeut påstått att människor ibland känner, säger och tänker saker som inte har med mig att göra. För att få en paus från chauffören och för att försäkra mig om att hovmästaren inte ger bort bordet ringer jag och meddelar att vi är fast i trafiken. 42 NÖJESGUIDEN | NR 9, 2025 DET HADE JAG inte behövt. Dels för att han tydligen tänkt hålla bordet ändå och dels för att maten, trots att stället verkar populärt, faktiskt inte är något vidare. Men det är smått fascinerade att de lyckas få kräftor att smaka blåmanet. Jag kastar i mig mellanrätterna och ringer en ny taxi. Vi hinner knappt lämna parkeringen innan mobilen ringer. Det är hovmästaren. – Ursäkta, det är ett paraply kvar här. Är det ditt? – Det beror på. Är det från Dries Van Noten? svarar jag. – Nej. – I så fall är det inte mitt. – Ja, men Fritiof. Näskatapulten, vem fick den? – När vi träffas nästa gång ska jag besvara dina ord, för vi ska segla nu och sätta kurs igen.