Nollnitton 1
Det finns ingenting i Malmö som framgångsrikt sku
lle kunna öppna ett OnlyFans-konto. Malmö ser för jävligt ut. Och det luktar. Men det är lite så Malmö är. En fullständigt oförutsägbar stad. Det är som att någon har försökt skapa ett samhälle och när turen kom till Malmö tog budgeten slut och människor lämnades vind för våg med murbruk, elsparkcyklar och falafel. Det är fascinerande att betrakta. Vad som helst kan hända. Vilket har skapat en unik kulturell gnista. Där har Malmö en laserlik energi. Totala motsatsen till Stockholms fullkomligt svenniga utstrålning. Karlskronaplan, där jag befinner mig för denna intervju, påminner mig till och med om när jag bodde i Williamsburg i Brooklyn, sent 90-tal. Ett område och en tid där klichéer som ”äkta”, ”independent” och ”hippt” blev på riktigt och fylldes av realitet. Detta är Karlskronaplan 2026. Eller som områdets okrönta drottning Jackie från den existentiella electro-beats-duon Mami Umami uttrycker det när hon nu sitter bredvid mig på något som bara kan beskrivas som en ”trästol”: Mami Umami är Jaqueline El Amiri och Leo Furby. Jackie har energin och uppsynen av en arg hiphopare från 90-talet. På scen är hon utåtagerande, ofta friserad i långa flätor som flyger fram över publikhavet som tentakler från valfri Marvel-skurk. Hade Jackie varit ett matrecept i TV4 hade någon AI-genererad programledare läst upp ”mät upp lika delar Korn och Cypress Hill och smaka av med Wiz Khalifa”. Leo ser mer ut som en ung version av Stonefunkers gamle sångare Emrik Larsson med blekt hår och förkärlek för funk. När han sitter bakom trummorna live är han en korsning mellan Animal från Mupparna och Mötley Crües Tommy Lee. Det är fantastiskt att bevittna. Duon kommer från Helsingborg och Lomma, musikalisk kärlek uppstod vid första ögonkastet och de har förädlat sin genrelösa musik sedan dess. De beskriver sin konst som ”elektroniska uttryck med ett rått, rytmiskt sound som ska spegla en generation och omvärld i upplösning.” Men de är mer av en upplevelse än en musikalisk akt. Väldigt Malmö alltså. Hur ser den perfekta utekvällen i Malmö ut? – Man möter spontant upp valfri skara vänner på Kafé Flax vid 16-tiden i solen för att man bara råkar gå förbi… Smakar lite av alla viner på listan och beger sig hem alldeles för sent. Väl hemma byter man om, snackar lite skit och drar till Freden, eller kanske Rex, eller kanske Nobes, eller kanske Family? Eller kanske Möllan, om man är på riktigt party-humör? Har man tur har Skrubb klubb på Inkonst. Då drar man dit. När de stänger hittar man en studio med full uppsättning och jammar lite för länge tills man går hem och sover alldeles för lite. Morgonen därpå glider man ner till Midos Livs, tar en macka och promenerar tillbaka till Flax för en kopp kaffe. Sedan börjar det om igen. Typ något sådant… Är Malmö ett sommarkollo för ensamkommande smålänningar, en skatepark eller en stad? – Smålänning eller inte, alla är välkomna i Malmö. Som barn minns jag när man fick komma in till stan, åka till Ystadsgatan och göra ärenden med pappa i alla olika butiker som gatan har att erbjuda. Det var livligt, alla såg olika ut och framför allt var alla välkomna. Som liten flicka uppväxt i Lomma med tighta lockar och annorlunda efternamn var flykten in till Malmö efterlängtad under hela barndomen, en dag skulle jag få känna mig fri. På den tiden hade jag inte ens fått se vad Stockholm och Göteborg hade att erbjuda, men övertygelsen att Malmö gav mest frihet var stark, trots att den ju faktiskt är lite mindre än våra andra storstäder, och precis så var det. Busskortet gick varmt på de gula bussarna in till stan, där fick jag äntligen känna mig hemma på riktigt, utforska och förstå mitt behov av kreativiteten. Var det så musiken föddes i dig? – Ja, med tiden hittade jag hem i musiken, fick utrymme att utforska den vidare på musikskolan Spinneriet. Långsamt växte Mami Umami fram. Det blev tydligt att ju större plats i livet musiken fick ta, ju mer hade man att tjäna på att vara i Stockholm. Där finns alla kostymnissar med pengar och stora bolag, men i slutet av dagen nästlar det bara in en i ett knutigt garn av arbete där kärleken för kreativiteten glider längre och längre ifrån en. I Malmö får vi finnas i tacksamheten av att bara skapa, utrymmet för att tänka efter och spekulera, slå sig ner och prata med en främling utan att bli betraktad som en galning. I Malmö finns kanske inte stålarna, men det gör på 13
