Nollnitton 1
Festival Text och foto: Amanda Hedblom 48h Roskil
de Amanda Hedblom är en nowhere girl på Nordens bästa festival. Wikipedia beskriver neologismen “Nowhere girls” (沒女) som kvinnor som saknar pengar, arbete, utbildning, framtidsutsikter, utseende, vänner eller kultivering. De är lata, egoistiska, lättirriterade, oförskämda, omoderna och inbilska. Min Roskilde-upplevelse var mycket sorglig. Genuint. Det hela börjar med att jag anländer smått förkyld och fullkomligt inkapabel till att hantera faktumet att jag inte vet vart jag ska gå. Jag irrar runt i tre timmar på jakt efter mitt tält, innan jag ringer en av två personer som jag känner på plats; en kille som jag nästan brukade träffa, men aldrig på riktigt. Tom lokaliserar mig och bär min väska till sin camping, där den får ligga medan han visar mig runt. Vi tar några ölbongar, äter lite mat, dricker en massa öl och springer fram och tillbaka. Jag sitter på hans axlar under en Wolf Alice-konsert och protesterar när han försöker ta ner mig just när de börjar spela Don’t Delete the Kisses. Han har redan varit på Roskilde i fem dagar och när vi snackar med några danskar berättar han att han tog svamp igår, vilket gör dem förskräckta, hållande i sina burkar med den potenta canceroch beroendeframkallande dödliga drogen alkohol. Det är lätt för oss svenskar att tro att danskar skulle vara mer “sydeuropeiska” än vi, men trots deras lättare alkohollagar och grövre nationalism har vi stockholmare en mer avslappnad vibe. – De klär sig som att de vore coola söderkids, säger han när vi går. På natten försöker Tom hjälpa mig att hitta presscampingen. Efter att ha burit min resväska i en dryg timme ger vi upp och återvänder till hans tält vid pisstängslet på fel sida av spåret. – När vi lämnade väskan hos mig visste jag att det här skulle hända, säger han. Tom vill verkligen vill haffa människor och ta dem till sitt tält. Min närvaro komplicerar hans tillvaro. Jag är osäker på hur laddad situationen är, men känner mig inte jättepåverkad. Det hela slutar med att jag sover på en tom luftmadrass i ett tält med honom och hans syssling. På morgonen vaknar jag dyngsur och kravlar ut, tar av hoodien jag fått låna och faller ihop på gräset. Tom lägger en filt över mig. När jag känner mig säker på att jag inte kommer att dö av värme kryper jag tillbaka och somnar om. Några timmar senare är jag äntligen vid presscampingen. Jag mår piss. Har dessutom hunnit kontakta den enda andra personen jag känner på festivalen; ett ytterligare ex (av något slag). Han är inte som Tom, som jag kan hänga med hursomhelst. Det här är en person som faktiskt, genuint, från djupet av mitt hjärta har betytt allt för mig. Vi ses inte. Han vill inte träffa mig. Jag förstår. På kvällen är jag utmattad, sorgsen och snorig och ligger i mitt tält under regn och kyla och ringer min pappa, för jag är sjuk och ett barn och vill åka hem. Han bokar ett tåg åt mig – men när utvägen finns känns pesten inte lika pestig. Dagen därpå går jag till festivalområdet för att se om det skulle vara värt att stanna kvar. Jag råkar hamna på Hemlocke Springs spelning. Hon säger att hon är glad att vi (publiken) är här. Jag blir tårögd. Dels för att hennes genuina utstrålning och självsäkerhet gör mig lugn, dels för att jag är ett glashus och varje vänlighet känns som hur jag föreställer mig att Mei kände när hon sov på Totoro under det heliga trädet.
