Nollnitton 1
Jag bestämmer mig för att stanna kvar, men hämtar
ändå min väska för att skynda till tåget innan jag inser att det är försent. Min pressansvarige har försökt komma i kontakt med mig. Jag träffar honom backstage, där typ 50 journalister sitter i en ladaliknande byggnad full av utrustning och teknik. Vi äter popcorn och tar en öl. Han är trevlig. Jag blir glad. Klockan 00:15 ska Yung Lean och Bladee spela. Jag är vid fel scen och springer en hel labyrint för att komma till den rätta. Först då inser jag att arenan, som också heter Arena, är en mycket mer rimlig venue än den lilla Skansenscenen som jag trodde att Kin’Gongolo Kiniatas var förband på. Jag hade känt mig dum om jag inte var så trött. Det är fullt med folk, kanske hela Roskilde, och konserten är otrolig. Smerz, Lean och Bladees videografer borde få halva artisternas lön. Bilderna gör så mycket. Smerzs var intim men rockig (nästan lite Mazzy Star, fast hårdare). Jag vet inte om jag har drömt, hört, eller läst det någonstans, men någon sa att det var ett privilegium att se konserten från videografens perspektiv. Kanske var det jag? Lean och Bladees skärmar är också rockiga, men mer drain och epilepsi. Jag önskar att jag hade kommit tidigare, så att jag kunde stå längst fram och känna värmen från eldlågorna. Det är inte samma sak på utsidan. Egentligen känner jag mig värre än en nowhere girl. Jag känner mig som en loser. Både för att jag inte kan minnas senaste gången jag känt mig så ensam. Och för att jag är här för att jobba, men inte lyckats få ihop någonting. Jag försöker gå därifrån men går i en fucking cirkel. På något sätt kommer jag tillbaka till samma scen. Allt känns som en feberdröm. Jag stannar till slutet och det enda jag kan tänka är att mitt livs stora kärlek förmodligen står typ längst fram, hög och sjunger “Bitches come and go”. Det jag har lärt mig från detta är att om jag någonsin åker till Roskilde igen ska jag åka dit med vänner; utvilad; lite packning; massa droger. Under natten bokar jag ett nytt tåg hem. Velar igen. Känns det verkligen så illa? Men att jag köpt en tågbiljett hem borde vara ett tecken på att jag faktiskt vill åka hem, inte att jag vill stanna kvar. Jag bestämmer mig för att sluta vara ambivalent. På tåget äter jag sushi och halstabletter. Jag lägger ut en bild på en skyltdocka från festivalen och någon frågar om jag är där. Det slår mig att jag aldrig hörde runt för att se vilka som skulle komma. På andra sidan gången sitter en kille med ett Roskildearmband och sover med huvudet mot fönstret. Efter några stopp drar två andra boys honom till bistron och en av dessa ser nästan ut som en sad boy. Jag följer efter gänget till matvagnen och säger att killen med svartvit kofta och långt hår ser ut som Bladee. Han skrattar. Antagligen för att han är Bladee. När detta blir klart även för mig säger jag att jag såg hans spelning. Han frågar om jag hade kul. Jag köper en Karl Fazer tvångsmässigt och berättar att jag var där som journalist. – Aha? – Jag hade tänkt försöka intervjua dig och Lean efter konserten och nu är du liksom här, men jag är fett trött och vet inte vad jag kan säga. Har du något citat jag kan avsluta texten med? Bladee backar från kassan, med en päronsmakis i ena handen och ett pack triangelskurna mackor i den andra. Jag ser inte vilken sorts. Han tänker en stund. – Du kanske kan säga att jag är folklig som åker tåg? 21
