Omtanke 1
INTERVJUN Smittad av våld Under utbildningen till
psykoterapeut hörde Per Isdal och hans studiekamrater aldrig talas om vilken effekt deras arbete kunde ha på deras mående utanför psykoterapirummet. I stället pratades det ofta om motsatsen, att en riktigt duktig behandlare inte påverkas av sina klienter. Men när Per kom ut i yrkeslivet märkte han hur han successivt smittades av det mörker som kunde finnas hos klienterna, och han började ifrågasätta det tabu som fanns runt den inverkan som de kunde ha på sina terapeuter. TEXT: ÅSA LARSSON FOTO: MARCUS GUSTAFSSON Den norske psykoterapeuten Per Isdal har i över trettio år behandlat män med vålds- och aggressionsproblem. En tid in i sin yrkeskarriär märkte han hur han påverkades av sina klienter och tog med sig jobbet hem. – Motvilligt började jag känna hur jag mer och mer blev smittad av det jag jobbade med. Att det mörker som jag möttes av i arbetet också präglade mig, mina tankar, mina känslor och min kropp när jag inte var på jobbet. HAN VAR HELT oförberedd på sina reaktioner. Ingen hade berättat för honom att jobbet skulle påverka honom så mycket och således visste han inte heller hur han skulle hantera situationen. – Det här är saker som nästan alla inom vård- och behandlingsyrken känner igen, men som ingen av oss har hört talas om varken innan eller under utbildningen. Vi rustas inte för de reaktioner vi får och vet inte att jobbet kan påverka oss så att det går ut över oss själva och våra nära och kära. Han menar att det tar sig i uttryck både fysiskt och psykiskt. – Det hänger ju ihop, säger han. Det kan bland annat leda till att man får värk i nacke och axlar, men också att man blir mer och mer lättirriterad och känner sig tom inombords. Per kom på sig själv med att gå från att älska jazzmusik till att i stället börja lyssna på country och dansband. Han hade helt enkelt inte tillräckligt med kraft till att lyssna på mer komplexa musikstilar, utan klarade bara av det som var enkelt. – Det var inte så jag ville ha det, att jag skulle bli en dansbandssupporter, säger han på klingande norska och skrattar. Han fick också problem med att läsa böcker, något som han hade tyckt mycket om tidigare, men helt enkelt inte orkade med längre. Dessutom avtog lusten att vara social och umgås med folk utanför jobbet. Per Isdal berättar om en sjuksköterska som arbetade med mycket sjuka, prematura barn. Till henne hade man sagt att den dagen hon inte längre grät när ett barn dog, då hade hon blivit professionell. – Idealet är alltså att vi inte ska ha några känslor eller reaktioner. Att vi själva känner engagemang och kan få problem är tabubelagt och ingenting vi pratar om, säger han och skakar samtidigt på huvudet. HAN MENAR ATT det är omöjligt att inte ta med jobbet hem och han önskar att man slutar att sopa det under mattan. Att man i stället redan under utbildningen börjar förbereda studenterna på de reaktioner som de kan få i yrkeslivet och att de får lära sig hur de ska hantera dessa på ett bra sätt. – Medvetenheten om problemet är avgörande för att de ska kunna leva ett bra liv i sina yrken. Först då kan organisationer, arbetsgrupper och de som individer arbeta med Om Medkänslans pris I boken Medkänslans pris (Smitted av vold på norska) belyser han på ett mycket lättförståeligt och enkelt sätt de problem som kan uppkomma när man möter svåra saker i sitt yrke som terapeut, läkare, sjuksköterska, socionom etc. Att det är normalt att arbetet påverkar en som person och att man därför bör vara förberedd på att det kan hända. Han beskriver också hur man kan arbeta för att underlätta och minska effekterna av problematiken. Förlag: Gothia Fortbildning. Per isdal har också givit ut boken Meningen med våld. www.ssil.se | 11