Omtanke 1
Liv Bjerved. Bosse Runberg. Maria Rosendahl. Olle
Jideborn. Hon menar att den ökade diagnosticeringen är ett samhällsfenomen med en tydlig klassaspekt. – Läkemedelsindustrin driver på för att utvidga diagnosbegreppet. Vi vet att det i högre grad är fattiga, outbildade människor som får betala priset. – Diagnoser påverkar vårt sätt att tänka och uttrycka oss, vilket hindrar oss från att upptäcka nya sätt att se på problemen. Språket är viktigt och kan vara begränsande. När jag exempelvis snackar med Olle, så har jag som terapeut ett ansvar att lyssna in honom. Jag kan inte tvinga på honom mina termer. Vi måste hitta ett gemensamt språk där vi förstår varandra, säger Bosse Rundberg. Olle Jideborn nickar instämmande. – Det är skillnad på institutioner och familjehem. Vi behandlar alla lika, oavsett diagnos, säger han. EN GÅNG I månaden är det teammöte. Då träffas klienten, terapeuten, familjehemmet och handledaren. Ifall klienten är ung är ofta de biologiska föräldrarna också med. Ibland deltar även den berörda socialsekreteraren. Terapeuten har ansvar för klienten och försöker begripa och föra fram vad denne önskar och behöver. Handledaren, som leder teammötet, ska hjälpa familjehemmet. På Familjevårdsstiftelsen är klienten i ett terapeutiskt sammanhang. – Effekten kommer från det vi gör tillsammans, understryker Liv Bjerved och 44 | www.ssil.se fortsätter: boendet i familjehemmet, det enskilda samtalet med terapeuten, handledningen och vårt teammöte. Det unika är att vi jobbar i team och kombinerar samtalsterapi och handledning under samma tak. Arbetssättet ställer stora krav på personalen, samtidigt som det öppnar möjligheter, menar Bosse Rundberg. – Vi måste ta våra roller på allvar. Är jag handledare så är jag handledare och är jag terapeut så finns mitt fokus där. Då delar jag bara sådant som jag kommit överens med min klient om att dela i teamet. Det här skapar över tid ett sätt att kunna prata med varandra om vad som helst; saker som den boende kanske har svårt att säga – Alla måste ha någon att vända sig till, att känna förtroende för, inskjuter Bosse Rundberg. Den som levt länge på ett bedrövligt vis och upplevt hot, kan ha svårigheter att lämna detta och kliva in i något helt nytt. Han/hon behöver fångas upp och då finns jag där som terapeut. Nästa steg är att lämna över till familjehemmet och det är där ”det händer”. DEN SOM PLACERAS i familjehem, kommer dit efter en kontakt med socialtjänsten, BUP eller andra beroendekliniker. Åldern varierar mellan 13 och 40 år. De som är yngre än 13, har sina biologiska föräldrar med sig. Ett exempel är den elvaårige pojke som flyttade in i ett familjehem med sin »Vi försöker tänka att de som kommer hit har kunskap om sitt liv« direkt till familjehemmet, säger han och tillägger att tid är viktigt. Vi upprepar saker, vilket gör det möjligt för den boende att till slut säga detta själv. – Ja, i det här systemet går det att skapa tillit. Saker jag har jättesvårt att säga direkt till klienten, får Bosse som handledare hjälpa mig att nysta i. Där finns kanske en olustkänsla, säger Olle Jideborn och tillägger att sätta regler inte är det svåra; det handlar mer om när något är osynligt. Bosse Rundberg pappa, efter att ha varit fosterhemsplacerad sedan han var tre. Båda föräldrarna hade varit missbrukare, men pappan hade länge velat ha mer kontakt med sin son. Efter att ha bott i familjehemmet i två och ett halvt år, kunde de flytta till ett eget boende. – De konstaterade då att det var svårt att ”bli förälder och att få tillbaka sin förälder”. Ett väldigt spännande arbete för oss, som fick ett lyckligt slut, säger Liv Bjerved.