Omtanke 1
»Diagnosticering är ett förminskande sätt att bes
kriva människor på och ger en orättvis bild« Maria Rosendahl Prisutdelning i samband med den årliga familjehemsträffen. Familjevårdsstiftelsen är tämligen ensam om att jobba så tätt med biologiska föräldrar; konstellationerna mamma och bebis, samt mamma, pappa och barn. – När socialtjänsten är osäker på en placering och vill ha barnet tryggat länge, kontaktar de oss. De biologiska föräldrarna kan bidra med mycket ifall de får rätt stöd. Och barnen behöver sina föräldrar, så det är viktigt att värna detta, säger Maria Rosendahl och får medhåll av Bosse Rundberg. – Så mycket kan göras tidigt. Vi får ofta höra att ”hade vi bara fått detta stöd från början, så hade vi nog fixat det tidigare”, säger han. OLLE JIDEBORN HAR erfarenhet av en sådan placering. Han och hans fru tog emot ett par där kvinnan var gravid och senare födde ytterligare ett barn. – Familjen bodde i ett eget hus på tomten, för de behövde ju sitt egna lilla liv. Men frågan var hur mycket vi skulle lägga oss i. Hur tokigt fick det bli innan de insåg det själva gällande exempelvis omsorgssvikt, frågar han sig och berättar att i ett annat fall kom en mamma med sin sjuåring till familjehemmet. Där blev det mer vi som fick bli föräldrar, eftersom mammans psykiska ohälsa fortsatte. Pojken bodde hos oss tills han fyllde 19. – Ja när det fallerar för de biologiska föräldrarna, är familjehemmet ändå det som finns kvar, säger Maria Rosendahl. Normalt har Familjevårdsstiftelsen bara en placering per familjehem. Tiden för vistelsen varierar mellan sex veckor och tio år, för vuxna oftast bara ett år. – Det är svårt att få igenom riktigt långa vårdtider för vuxna. Och då ska man komma ihåg att ett år ändå är länge jämfört med andra vårdformer, säger Liv Bjerved. Alla vid bordet är överens om att ett år oftast är en alldeles för kort tid. Relationsaspekten är så viktig; att våga vara nära, våga växa i nya relationer. – Det är lättare att komma in tidigt i en människas liv. Desto fler misslyckanden, desto svårare. Samtidigt kan en vuxen som kommit till vägs ände, vara hur tacksam som helst att jobba med, säger Liv Bjerved. DE VUXNA SOM kommer hit, har nästan alltid någon form av missbruksproblematik. Barn och ungdomar placeras på grund av sexuell utsatthet, självskadebeteende, rymningar, droganvändning, olika diagnoser och föräldrars missbruk. Många har använt psykofarmaka under lång tid. – Vi har mött unga som medicinerat sedan de var åtta år. De vet inte längre vilka de är utan mediciner. Vissa har utvecklat bipolära symptom. Många sover och äter dåligt, samt har humörsvängningar. Vi kan inte säga till någon att inte ta sin medicin, fast vi försöker att upplysa om risker med ett långvarigt bruk. Men rädslan för att ta bort medicinerna är stor och beslutet ligger hos föräldrarna, säger Maria Rosendahl. Att ta emot människor med svåra problem kräver mycket av familjehemmen, framförallt ett stort tålamod, enligt Olle Jideborn, som också har erfarenhet av samarbete med kommunen. – Den stora skillnaden är att Familjevårdsstiftelsen har en värdegrund, en ideologi, som värdesätter familjehemmen. Vi har samma syn och jobbar ihop. Jag vet att jag får hjälp när jag behöver, säger han. Liv Bjerved konstaterar avslutningsvis att Familjevårdsstiftelsen är en grupp med hög kompetens, som valt att jobba med en komplex problematik. – Vi bortser från medicinska diagnoser och arbetar i stället med samtal, samarbete och relationer. Såväl personal som familjehem har lång erfarenhet. Vi blir inte så ängsliga, säger hon. ● Familjevårdsstiftelsen Familjevårdsstiftelsen, som ligger vid Nya varvet i Göteborg, arbetar med familjehemsboende, psykoterapi och familjeterapi i huvudsak på uppdrag av socialtjänsten. Hit kommer vuxna, ungdomar, barn och föräldrar från ”Strömstad till Kalmar” för att få hjälp med sina problem. Här finns 11 anställda, varav 9 terapeuter. Cirka 30 familjehem är engagerade i verksamheten. www.ssil.se | 45