Stenkoll 1
GÄSTKRÖNIKA GIRJASDOMEN – PÅVERKAS ANNAN MARKANVÄ
NDNING AV URMINNES HÄVD? Nu i januari 2020 kom en dom från Högsta domstolen (HD) rörande Girjas samebys rätt att upplåta småviltsjakt och fiske till andra på en fastighet som tillhör svenska staten, men som använts av samebyn för traditionell rennäring i århundraden. "Denna rätt grundas på urminnes hävd." omen har varit väldigt uppmärksammad och det som gör den så viktig är frågan om avgränsning av samernas rättigheter och vilka följdverkningar detta har på annan markanvändning. Norra Sverige är som bekant ett mycket viktigt område för mineral, skogs och vindkraftsindustrin vilket innebär att olika intressen och markanspråk konkurrerar. Utgångspunkten i målet är att samer har rätt att bedriva renskötsel i enlighet med 1 § rennäringslagen där samernas rätt att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar beskrivs och begränsas enligt bestämmelserna i lagen. Denna rätt tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd men får endast utövas av den som är medlem i en sameby. 10 I renskötselrätten ingår utöver rätten att bedriva renskötsel vissa ytterligare rättigheter, däribland en rätt att jaga och fiska. Enligt 31-34 §§ rennäringslagen begränsas dock denna rätt på så sätt att en sameby inte tillåts upplåta dessa rättigheter. Rätten till upplåtelse av jakt- och fiskerättigheter har istället lagts på staten genom länsstyrelsen. Girjas sameby menade i HD att de har ensam rådighet över rätten till jakt och fiske inom samebyns område på grund av urminnes hävd, och därmed även rätt att upplåta dessa rättigheter. HD gör i domen en mycket detaljerad historisk analys och går igenom såväl hur markanvändningen utvecklats som äldre lagstiftning, äldre förarbetsuttalanden, utredningar och rättsfall. HD:s slutsats blir att Girjas sameby ska ges ensamrätt för jakt och fiske baserat på urminnes hävd och att det är samebyn – och inte staten i form av länsstyrelsen – som ska få upplåta rätt till jakt och fiske. Statens anspråk på upplåtelserätt från slutet av 1700talet och 1800talet ansågs inte vara tillräckligt tydligt för att bryta samebyns rätt av urminnes hävd. Detta trots att staten är fastighetsägare vilket enligt huvudregeln innebär rätt till upplåtelse av jakt- och fiskerättigheter. STENKOLL KROSSORDET NUMMER 152