Nöjesnytt Helsingborg 1
Dag 1 Barino Italian, Arlanda Sky City, 19.10 (1
av 5) Dag 2 Baylon, Trastevere, 15.32 (3/5) 48 TIMMAR CARBONARA Björn Werner åkte till Rom med ett uppdrag – att bara äta carbonara. Text: Björn Werner Foto: Sandra Beijer För precis ett år satt jag och Expressens kulturchef Victor Malm mitt emot varandra på Bar Europa. Vi var inbjudna till debatt. Till bådas förvåning hade vi råkat dra igång en kulturdebatt om pasta carbonara. Victor hävdade i sin tidning att det var “barnmat”. Trams, svarade jag i Svenska Dagbladet, att laga en autentisk carbonara med griskind och pecorino och emulsifierad äggula är inte barnmat. Det är däremot ett enkelt sätt för medelklassens hemmakockar att skryta med sina kunskaper. Det händer sällan – men för en gångs skull vann jag debatten. Tyvärr en seger som lämnat mig med en skämd eftersmak. Jag var trots allt på Södermalm. Applåderna från stadsdelens många carbonaramän (och kvinnor) i publiken skorrade falskt. Hade jag verkligen rätt? Är det verkligen så sofistikerat att blanda pasta med ost, äggula och lite stekt gris? Verkligen? Det gnagde i mig. Varför var det så viktigt för mig att stå upp för pressat vetemjöl med sås? Kanske för att Malms text trampat på en öm tå. Innerst inne anade jag att han kanske hade rätt. Kanske är pastarätter banala, enkla och ytliga? Något vem som helst slänger ihop med lätt hand? Matvärldens svar på ljudböcker, porrfilm och elsparkcyklar? Vad säger det i så fall om mig? Om oss? Ja, frågan hade blivit existentiell. Jag insåg, jag var tvungen att resa. Resa ner till carbonarans huvudstad. Rom. Under 48 timmar skulle jag bara äta carbonara. Då, kanske, skulle jag slutligen få veta sanningen. Om mig. Om oss. 48 timmar carbonara. Nu kör vi! Dag 1 Barino Italian, Arlanda Sky City, 19.10 (1 av 5) Okej, kanske är detta egentligen 78 timmar carbonara för det visar sig efter noga efterforskningar att även serveras på Arlanda Sky City, inne i ett bås som ser ut som Clas Ohlson–versionen av Taverna Brillo (RIP). Efter vad som känns som en halv evighet (och en stor stark för flygplatspriset 155 kronor) kommer rätten in. Enligt menyn tillagad enligt konstens alla regler och med alla klassiska ingredienser (se faktaruta som chefredaktör Frasse lagt in härnånstans). Men det som blänger upp mot mig från tallriken är något annat. Ett monster i blekgult och grisrosa. Överkokt spaghetti, understekt guanciale och något som absolut inte är pecorino romano – allt hjälpligt sammanfogat med vad som nog är ett helt, rått ägg. Undersaltat. Nästan ingen peppar. Däremot en distinkt smak av skarp vitlök. – Du måste inte äta upp, säger min tjej med medlidande i blicken. – Jo. Detta är riktig journalistik, svarar jag. Tio minuter senare ger jag upp. Kanske är det såhär Victor Malm lagar sin carbonara, funderar jag på planet mot Rom. Magen mullrar oroligt. I så fall förstår jag precis. Dag 2 Baylon, Trastevere, 15.32 (3/5) I Rom kan man beställa in carbonara lite när som helst på dygnet. Till exempel under de udda timmarna mellan lunch och middag som vi i Sverige (men ingen annanstans i världen) kallar “AW”. Till och med på Baylon, ett klassiskt “första bästa ställe” som man “råkar hitta” när man som turist är “sugen på ett glas”. Ni vet, såna där oplanerade ställen som kan definiera en hel weekendresa genom att antingen vara förväntat dåliga eller överraskande bra. Baylon tillhör, visar det sig, den senare kategorin. Men bara nästan. Å ena sidan är spaghettin perfekt al dente. Å andra sidan är det fortfarande en spaghetti. Å ena sidan framträder alla råvaror i en väl balanserad komposition. Å andra sidan smakar allt för lite. Och såsen? Den är för blöt. Försvagar smakkoncentrationen. Ändå. Det märks att vi äntligen lämnat Sky City. – Du BEHÖVER inte äta upp Björn. – Jo. Dag 3 Da Enzo, Trastevere, 12.00, 5/5 Jag ska vara ärlig. Ibland händer det att jag under resan inte äter carbonara. Det handlar inte om att jag inte vill, utan för att vissa restauranger (läs: de finare) inte serverar rätten. Igår åt blev jag därför tvungen att äta en underbar ankragu på dyra Casa Monti 28 | nojesnytthelsingborg.se