Nordens Tidning 1
Best of Norden Agneta Pleijel om rätten att få va
ra sig själv Agneta Pleijels roman ”Doften av en man” är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Den självbiografiska romanen kom ut före me too-rörelsen, men är på sätt och vis ändå en del av den. – Det finns så mycket skam hos kvinnor, inte minst för sexualiteten. Skam gör att man täpper till munnen. Men förutsättningen för att skriva det här boken var ju att tala sanning och vara uppriktig, säger Agneta Pleijel. A gneta Pleijel är en av Sveriges mest framgångsrika författare. Hon har i år redan tagit emot Svenska Akademins nordiska pris och har nu också möjlighet att få ännu ett prestigefullt nordiskt pris – Nordiska rådets litteraturpris. – Det tror jag inte för ett ögonblick att jag får, säger hon lättsamt. Vi träffas i hennes lägenhet på Södermalm i Stockholm och Pleijel delar frikostigt med sig av sina erfarenheter som författare och som kvinna. – Jag har ju skrivit om mitt liv, så då är det ju naturligt att prata om det, förklarar hon. Även om Agneta Pleijel inte skulle få Nordiska rådets litteraturpris för sin roman, så har boken redan fått det kanske viktigaste erkännandet. – Jag har fått väldigt mycket läsarbrev och det var ju väldigt stärkande och jag insåg ju att jag genom att släppa ut de här minnena och försöka gestalta så kommer man ju att dela dem med många som har varit med om liknande saker. Boken är inte en regelrätt självbiografi, men ett urval av minnen från Agneta Pleijels liv från 50 till 70-talet. En omodern etta i Haga i Göteborg och ämnet 14 nordens tidning nr 3 | 2018 litteraturhistoria är startpunkten och studierna går bra. Men hur kommer man åt livets honung? Ryms livet verkligen i litteraturen? I början av boken är hon 20 år. Hon har det kämpigt med relationerna. Både till männen och till sina föräldrar, vars olyckliga äktenskap också inkräktar på hennes liv. – Jag skriver i inledningen att för den här flickan vill inte någonting som har med kärlek att göra lyckas förrän långt senare i livet, säger Agneta Pleijel. Där finns kärlek som inte håller vad den först lovade. Där finns hot på gränsen till våldtäkt. Där finns smarta män, uppblåsta män, skrämmande män, fantastiska män, sensuella och sådana som det är svårt att tända på och där finns den riktigt svidande olyckliga kärleken. …Det gäller att hålla igång och oavbrutet. Att störta så djupt man kan klarar hon inte. Hon dövar sig. Med arbete. Med prestationer. Med att sova med den ene efter den andre. Så löser hon kärlekens problem. Hon är varken cynisk eller kall. Hon är bara uppskruvad som en fjäder. Vad som helst. Vem som helst för att slippa övergivandets smärta. Det mesta intressanta med boken, tycker Agneta Pleijel själv, är att hon alls vågade skriva den. Syftet var från början inte att skriva självbiografiskt. Hon skulle skriva om sin faster, men så tog hennes eget liv större och större plats i berättandet. – Jag började tycka att mina erfarenheter var intressanta. Det blev ju en sorts kvinnohistoria på sätt och vis. Hon skrev först uppväxtskildringen Spådomen och följde sig själv vidare i livet i romanen Doften av en man. Agneta Pleijel har aldrig skrivit dagbok, boken bygger på det hon har kommit ihåg och en del brev från den tiden. – Vissa minnen sätter sig och blir starka och man bär med sig genom livet. Och så försöker man gestalta de där minnena. Då hamnar de ju i ett rum och andra människor är med. Då får man försöka sätta sig in i deras situation också. Så det blir en sorts tredimensionell projicering av ett minne som först verkade vara väldigt enskilt Läsarbreven visar att hennes erfarenheter inte bara delas av kvinnor från hennes egen generation. Även män känner igen sig, och kvinnor som är både äldre och betydligt yngre. Agneta Pleijel säger att me too-rörelsen visar att det ännu är långt kvar till jämställdhet mellan könen. Strävan efter jämställdhet kallar hon den största och längsta av mänsklighetens revolutioner. Hon ser med tacksamhet bakåt på de kvinnliga författare som offrade sina liv för den kvinnliga frigörelsen. – Fredrika Bremer till exempel har beskrivits som en nucka men hon hade ju naturligtvis många känslor, men kunde inte leva på något annat sätt. Om hon hade gift sig hade hon blivit omyndig och hade inte kunnat verka som författare. Till skillnad från många kvinnor i sin generation valde Agneta Pleijel att inte gifta sig tidigt och skaffa barn. – Jag kunde inte tänka mig att gå in i den traditionella kvinnorollen. Det hade säkert med att göra att jag inte tålde att man skulle mästra mig. Det är klart att det skapade bekymmer på äktenskapsmarknaden om man säger så. I boken blir det tydligt att Agneta Pleijel fick betala ett pris för sin otraditionella inställning. Men hon ser inte på sig själv som någon feministikon.