Nordens Tidning 1
Föreningen Norden 100 år 2019 Vänortsrörelsen tar
form Hur uppstod den nordiska vänortsrörelsen? Bakgrunden låter sig inte beskrivas i en rak följd av händelser. Två utvecklingslinjer ledde till framväxten av dagens nordiska vänortssamarbete. E tt första initiativ till ett vänortssamarbete togs redan i Föreningarna Nordens barndom. 1924 presenterade den danska Föreningen Nordens generalsekreterare Helge Bruhn en idé vid delegerademötet mellan Föreningarna Norden. Med ett gemensamt upprop skulle man få till stånd lokala kommittéer för nordiskt samarbete i de olika länderna. På det sättet sätt skulle skolor och olika typer av organisationer och föreningar, som till exempel hantverks- och turistföreningar och skolor, träda i förbindelse med varandra för lokalt utbyte och samarbete. Han tänkte sig att även officiella organ kunde utnyttja förbindelserna för att utbyta ömsesidiga erfarenheter. Men idén rann denna gång ut i sanden. 1939 höll sedan Föreningen Norden i Thisted i Jylland, möte med underhållning av den svenske skådespelaren Anton de Verdier. Han talade så fängslande om sin hembygd i Värmland, att Thy-borna bestämde sig för att ta kontakt med denna landsdel. Det föll sig av någon anledning naturligt för Thy-borna att ta kontakt med den Västsvenska kretsen och dess sekreterare i Göteborg för att få hjälp med att finna en lämplig ort. Man enades om Uddevalla - vackert belägen vid kusten. Thy-borna tog emot Uddevalla-bor 1939. De skulle förmodligen ha återgäldat besöket och farit till Uddevalla 1940 om inte kriget kommit emellan. Andra världskrigets händelseförlopp ledde sedan till att ett alternativt ”vänortssystem” växte fram – denna gång mellan Sverige och Finland. Sovjetunionens angrepp på Finland 30 november 1939 väckte engagemang i de nordiska länderna. I Sverige upprättades bland annat ett så kallat ”adoptivortssystem”, som innebar kommunal hjälp från svensk kommun till finländsk kommun. Adoptivortssystemet dog under år 1940. Men vissa inofficiella kontakter bibehölls trots allt. De bildade grunden för den verksamhet som organiserades under Finlands fortsättningskrig 22 nordens tidning nr 3 | 2018 under namnet faddortsrörelsen. Erik Mandel – en personlig vän med Finlands president Gustaf Mannerheim – hade en tro på de personliga kontakternas betydelse i hjälparbetet och ville att bygd skulle knytas till bygd. Hans idé var att krigsfadderssystemet, där svenska och danska familjer kunde stå fadder åt finländska barn, borde prövas så att svenska orter stod fadder för orter i Finland. Vid en resa till Sverige lyckades Mandelin få med sig några centrala personer som bildade en Faddortsdelegation. Under finska fortsättningskriget skapades således en ny organisation som i Sverige fick namnet ”Fadderortsrörelsen”, med kontakter med Samfundet Sverige-Finland. FÖRENINGEN NORDEN i Sverige tycks inte ha haft något samarbete med Fadderortsrörelsen annat än att man var representerad i styrelsen. En del lokalavdelningar torde ha fungerat som stödkommittéer i styrelsen. Vid det andra delegerandemötet mellan de olika landsföreningarna av Föreningarna Norden efter kriget, på Sånga Säby i Sverige 1946, var en av de viktiga punkterna i diskussionen vänortsarbetet. Från dansk sida föreslog man att kontakter skulle knytas med finländska lokalavdelningar, som redan på fadderortsbasis hade förbindelser med de danska lokalavdelningarnas svenska vänorter. Komna så långt kunde man gå vidare genom att låta de norska lokalföreningarna välja en lämplig ”treklöver” så att kretsen blev en fyrklöver. Island borde naturligtvis vara med, i den mån de isländska lokalavdelningarna själva ville det. Man beslöt också att inrätta speciella ”vänortsnämnder” i kommunerna. Dessa skulle driva på samarbetet. Tanken var att det skulle omfatta bland annat informa