Nordens Tidning 1
Norden för fred? Norden och Nato Att Norden värna
r om fred, inom Norden, men också globalt, har länge varit en ganska självklar del av den nordiska identiteten. I de nordiska länderna har man också haft en tradition av öppenhet gällande politiska beslut även inom försvarspolitiken. I debatten om det s k värdlandsstödavtalet med militäralliansen Nato, som just nu pågår i Sverige och Finland, har öppenhetsfrågan och demokratiaspekten – och att man traditionellt inom Nato inte har en likadan tradition av öppenhet – hamnat i rampljuset. Både i Sverige och Finland var det den militära ledningen, arméns kommendör i Finland och ÖB i Sverige, som underteckande det nya avtalet 2014 – eller samförståndsprotokollet som en del ville kalla det. I Sverige kommer frågan tas för beslut också i riksdagen under 2016. I Finland har man tolkat att värdlandsstödsavtalet bara innebär ett praktiskt förverkligande av tidigare beslut, en implementering av det s k partnersskapsavtal som redan länge varit i kraft med Nato och att det därmed räcker att riksdagen fått information om saken. De nordiska länderna har trots de starka gemensamma nordiska banden ”allierat” sig på olika sätt. Norge, Danmark och Island hör sedan länge till Nato, 22 nordens tidning nr 1 | 2016 medan Sverige och Finland varit militärt alliansfria. Norge som står utanför Europeiska Unionen har konsekvent följt EU:s politik, medan EU-medlemmen Danmark egentligen inte alls deltagit i EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete. Försvarspolitik var länge den politikdel som traditionellt inte behandlades i det officiella nordiska samarbetet. De senaste åren har det blivit en ändring på detta. Försvarsministrarna samlas regelbundet på nordisk nivå och speciellt i Sverige och Finland söks aktivt ”synergier”, speciellt gällande dyra militära investeringar. trots deN militära alliaNsfriheteN har Sverige och Finland ett partnerskapsavtal med Nato och har aktivt deltagit i dess krishantering. En del upfattar det nya värdlandsstödsavtalet bara som en ”uppgradering ” av detta partnerskapssamarbete, en reglering av hur man sköter det praktiska, i det fall Nato övar, eller utför militäroperation på ens område, eller i närområden. Kritikerna lyfter fram att man genom avtalet ger i från sig mycket av det suveräna beslutandet i viktiga frågor, i frågor om krig fred, i det fall att Nato inbjudits till området och värdlandsstödsavtalets regler är i kraft. Frågan som nu Sverige och Finland står inför, som alltid varit lite känslig för Norge och Danmark, är frågan om möjligheten att nationellt besluta t ex om vilka vapen som kan anses acceptabla. Kan kärnvapen användas, eller t ex transporteras genom nationens territorium eller luftrum, och vem fattar det beslutet? Enligt avtalstexten för värdlandets del, fattar Nato besluten, vilket torde vara ganska problematiskt för kärvapenfria länder. Även andra beslut och ansvar överförs till Nato, i de situationer som länder ”bett om hjälp” eller övar med Nato, eller om det blir militär kris i närområdet. Så man kan fråga med rätta, hur det är med den genuina suväriniteten om avtalet sätts i kraft. Värdlandssstödsavtalet kan ses som senaste steget i en lång rad, där Sverige och Finland på olika sätt knutits med praktiska band till ”Nato-familjen”, trots att de funnits ett brett folkligt stöd för alliansfriheten, som varit en styrka internationellt när man talat och verkat för fred. Speciellt problematiskt är utvidgande av Nato, och att Sverige och Finland knyts närmare till Natos beslut och verksamhet, i en tid av ökad spänning mellan de militära stormakterna, med kriget i Ukraina i närområdet, och med ett även i övrigt spänt militärapolitiskt läge i Östersjöområdet. Det är just i ett sådant läge som militärt alliansafria länder behövs, och då det behövs ett Norden som lever upp till sitt rykte som en fredsframdrivande, icke militär, aktör. lauRa loDenius veRksamhetsleDaRe FöR FinlanDs FReDsFöRBunD BilDeR: FinlanDs FReDsFöRBunD