NG Åre 1
2 2 oktober, 2012. Xpressing Underground Club, C/
Valencia 196, Barcelona. INGÅNGEN ÄR MÅLAD i den jamaicanska flaggan och på dörren sitter klistermärken av diverse ska- och reggaeband och antifascistiska budskap. Väggarna är svarta med en del graffiti och i slutet av den långsmala baren finns ett litet dansgolv. Den ensamma bartendern langar upp öl och en och annan romdrink till främst katalanska soundsystemboys och emigrerade män från den afrikanska kontinenten. Doften av söt marijuana ligger konstant i lokalen. Dj:n (undertecknad) spelar dancehall, hiphop och diverse basmusik från England. Kvällen till ära har jag fått chansen att boka en livegäst som råkar befinna sig i staden inatt. Ut på golvet med en mikrofon i handen kliver svenska rapparen Nathalie ”Cleo” Missaoui. Snart har hon hela klubben med sig. Cleo rör sig över det lilla dansgolvet som att det är den största scenen hon utan problem kan fylla ensam. Hon börjar med några av hennes engelskspråkiga alster men slår över till svenska som hon då har börjat skriva på. Publiken visslar, skriker, lever med och ber henne fortsätta efter tredje låten, ytterligare encore efter fjärde. Efteråt frågar många: ”Vem är hon? Jag förstod ingenting men hon var grym.” NEJ, DET ÄR inte för intet Cleo vann Manifestgalans pris Årets Live 2016. I en tidigare intervju jag gjort förklarade Cleo att det är genom att uppträda som hon är fri, där kan hon anta en karaktär och kan ge hundra olika dimensioner i den. Det betyder inte att den karaktären inte är hon, tvärtom är att vara sann och genuin det viktigaste för henne, men ”när man väl har synat strukturerna är det viktigt att bryta ner dem”. 2014 GÄSTAR CLEO Linda Piras remix Knäpper mina fingrar. Den blir ett anthem och ett bevis på att kvinnlig hiphop är kommersiellt gångbar, samt en förhoppning om att det är ett startskott för en större bredd av rappare. Kollektivet Femtastic som Cleo var med och grundade jobbar samtidigt aktivt med att boka och hitta nya kvinnliga stjärnskott, såväl artister som dj:s. DET ÄR NU 2022, och om vi ska vara ärliga, har inte mycket hänt. Manliga rockgrupper må ha fått retirera och det hörs fler solokvinnor generellt. Rappare som Cardi B, Megan Thee Stallion, Rapsody, Sa-Roc och Angel Haze får den respekt och status de förtjänar. Men i jämförelse med manliga diton är de försvinnande få, så även i Sverige, där aktiva kvinnliga rappare kan räknas på en hand. Fortfarande tycks den osynliga devisen ”finns plats för en Queen i taget” leva kvar. När hiphop är större än någonsin. Varken musikindustrin eller hiphopscenen själva gör mycket åt det. – Med Linda Piras genombrott och Femtastic, det var en annan tid, vi hördes och tog mycket plats. Vilket satte en viss stämning på hela genren. Men nu är det ett hål i branschen igen. Det är tragiskt att det fortfarande behövs något som Femtastic. Femtastic var hela tiden där och naggade, var där med alternativen, skapade utrymmet. Jag vet att tjejerna finns. På Spinneriet i Malmö till exempel, där har jag workshops en gång per år och varje gång jag är där träffar jag nya fantastiska människor och musiker (Jackie Lidén som gästar på 7a eller 8a en av dem, reds anm). Jag får frågor som ”finns det några kvinnliga managers?”, ”jag vill släppa musik, men var?”, ”var ska jag spela in, med vem?”. Behovet efter andra kvinnor att spegla sig i, få råd av och samarbeta med är stort. När Femtastic fanns blev det naturligt att jag kunde boka nya tjejer en vecka senare på en klubb vi hade, erbjuda ett sammanhang och skapa en naturlig väg in i branschen, säger Cleo. Vi möts på ett café i Stockholm runt hörnet från hennes studio. CLEO HAR I sitt entreprenörskap och musik gjort sig känd som en form av aktivist. Det var Femtastic som var med och startade FATTA-kampanjen som även var en låt med Cleo, Syster Sol, Kristin Amparo och Nasteho Osman. Första gången jag träffade henne hade hon bokat mig som dj till en av hennes klubbar i Umeå. Hon hämtade mig vid flygplatsen i sin 240, jag fick sova hemma i hennes lägenhet, då fylld av barnleksaker som tillhörde hennes första barn. En annan gång bokades jag med en då mycket ung och okänd Seinabo Sey. Cleo har i sin musik och business alltid försökt stötta och lyfta kvinnor. Men själv har hon ändå, som så många andra kvinnliga artister belyser, haft svårt att hitta sin egen styrka i en manligt styrd musikindustri. Studion var länge en miljö hon inte trivdes i. Hon beskriver det bland annat som att det alltid krävs ett manligt alibi. Att skapandet ofta kompromissats med. EFTER MÅNGA ÅR av att uttrycka sin egen kreativitet och att försöka lyfta andras blev Cleo utbränd. En svår graviditetsdepression och föräldraledighet gjorde att hon fick pausa sin egen karriär ett tag. Nu kommer dock Missaoui, som i strikt mening faktiskt är hennes solodebutalbum. Cleo har jobbat nära producenten Alexander ”Academics” Juneblad, som också är en del av deras Umeå-kollektiv Random Bastards. De har arbetat ihop förut men inte som nu. – Alexander tillåter mig att ta plats. Jag har aldrig jobbat med någon som har lyssnat så mycket på mina idéer, låtit mig spela instrument, fått göra om melodier. Han har inte behövt dubbelkolla med någon. Det har snarare varit jag som sagt ”ska vi inte skicka det till någon och höra vad de tycker”. Men då har han sagt, ”men du tycker det här är bra”. Det har varit helt enormt. Jag har fått känna att jag är musikalisk för första gången. Blir man trodd och sedd är det inte mycket man behöver för att känna sig stark. CLEO DEBUTERADE REDAN 2007, 19 år gammal, med en engelskspråkig platta. Efter det har en drös med singlar och inte minst de uppmärksammade EP-skivorna Vem e han med Broke ’N Tipsy och Kristin Amparo och Vi har sagt allt, också med Broke ’N Tipsy, släppts. Cleo förklarar att även om musiken låter helt annorlunda, så är hennes känsla kring skapandet nu närmare de första stapplande stegen hon tog som tonåring än hon någonsin varit. – Du har inget att förhålla dig till när du är ung och börjar skapa. Du jämför dig inte med något. Den kreativa processen vi haft nu påminner mycket om hur det var då, att vi har vågat att vara lekfulla igen. HON BERÄTTAR OM vad de kallar deras ”Dilla-låt”, Helt ok, typ, som är en version av Homeboy Sandmans Not Really. Cleo kände att de inte kunde släppa den utan hans godkännande. – Jag skrev det torpigaste mailet, ”I’ve done a song. I like you. Such inspiration. This song is Swedish ”Helt ok, typ”. I can not release this song if you don’t give me your blessing”. Det tog tjugo minuter så får jag ett röstmemo med en shout out. Jag stod på Drottninggatan, ringde Alex och spelade upp meddelandet och vi båda bara skrek rakt ut. Jag kände mig som jag var 15 år, när man hängde på Whoa och någon cool svensk rappare, Allyawan kanske, hade svarat på något man skrivit. HON FNISSAR OCH skrattar nu när hon berättar om det. Skrattet ligger alltid nära till hands för Cleo. Hon tar sin konst och livet på allra högsta allvar, har större intentioner än ren underhållning, men är samtidigt väldigt jordnära och har en distans till sig själv. JAG PÅMINNER CLEO att senast vi träffades för tre år sedan var hon höggravid, hon sa att hon aldrig skulle göra egen musik igen, att hon var fokuserad på att driva Random Bastards, jobba bakom Fricky och de andra artisterna, arrangera Mästerbottenfestivalen och workshops. – Det känns som flera liv har pågått sedan dess. Jag var övertygad om att det var över. Jag upplevde att min kreativitet, min inspiration, mina uttryck, min energi som flödar åt en riktning var helt stopp, igenkloggat. Det kändes som en stor del av mig dog och jag gick in i en djup sorg. Det var inte förrän jag accepterade det som något inom mig lossnade och jag började må bra igen. UNDER TIDEN LÄSTE Cleo boken Big Magic av hennes favoritförfattare Elizabeth Gilbert. – Det låter så jävla töntigt, men den förändrade hela mitt sätt att se på kreativitet. HON SKAFFADE EN studio utanför hemmet, tog boken med sig, och började resan. Hon gick dit, skrev en rad ibland, lyssnade på musik ibland, grät. Det enda dagarna gick ut på var att försöka acceptera dagen som den var, att långsamt ta ett steg i taget. Vid sidan av det satt Alexander Juneblad och kämpade med egna blockeringar efter depression och långtids-COVID. De bestämde sig för att börja arbetsträna ihop, utan krav eller en färdig skiva i tanke. – Den första låten vi gjorde tillsammans öppnade upp den igenkloggade kanalen. Fönstret stod plötsligt på vid gavel och det var som att ett moln av svart rök flög ut. Vi hörde fågelkvitter, musik och toner, det kändes kul, vi blev glada och nyfikna. Men det krävdes en massa tålamod. CLEO ANVÄNDER SIG mycket av metaforer och bilder när hon pratar. Det är inte bara det kreativa planet som har fått begravas och födas på nytt. Hon och Fricky har separerat, deras relation behandlas i Torneträsket. Hennes norrländska hembygd får fortsatt plats på skivan men hon har även tagit in sina tunisiska rötter på ett sätt som inte hörts förut. Cleos pappa dog när hon var tre år och hennes relation till landet och familjen där har präglats av det. – I hela mitt liv har jag sökt efter den sidan i mig. Jag var ett litet barn när min pappa dog, och mitt upptäckande av landet och kulturen har fram tills nu till stor del skett genom mina farbröder, genom deras perspektiv. Behovet av att söka själv och knyta mina egna band har i vuxen ålder blivit jättestort. Jag har vuxit upp som 100% svensk i en norrländsk by, NR 1, 2023 | NÖJESGUIDEN 15