Omtanke 1
»Vi märker ofta hur både barn och vuxna försöker
skydda varandra och säger ”nej, men det kan jag inte prata om, då kanske min familj blir ledsna”.« kunskap för att kunna hantera människor från exempelvis Syrien, vilket egent ligen blir lite konstigt. När jag träffar mina patienter pratar vi väldigt lite om deras kultur, eller vilket ord de använder för att beskriva ångest. Det finns ingen skillnad i reaktion mellan en svensk och en syrier på att se sin pappa bli avrättad, eller att tvingas fly hals över huvud, säger Niklas Möller. – När vi diskuterar de här patienterna utifrån härkomst och kulturell tillhörighet riskerar vi att avhumanisera dem som grupp. Det är viktigt att utgå ifrån att vi alla är människor, att vi dela vår uppsättning känslor, och att våra reaktioner på olika former av våld och påfrestningar är generellt mänskliga. Idag heter svenskar Mohammed, Amir, Diego och så vidare. Jag upplever att vården alltför ofta handlar om härkomst, inte klinisk diagnos, och det är oroande, fortsätter han. NIKLAS MÖLLER HAR tillsammans med behandlingscentret, vilket är logiskt med tanke på hur flyktingsituationen sett ut de senaste åren. – Men vi kan också få in människor som flydde från Jugoslavien-kriget för 25 år sedan, men som först nu fått en posttraumatisk reaktion, säger Niklas Möller. Men vad är det som gör att Sveriges sjukvård saknar egen kompetens för att hantera krigsskadade och torterade människor? – Kompetensen finns på vissa orter i Sverige, men generellt tror vi att det beror på att man inom vården upplever att man inte har tillräckligt kulturell förståelse och Isabel Petrini och Ulf Gustavsson skrivit boken ”Krig, tortyr och flykt”, som vänder sig till alla som i sin yrkesroll möter människor som upplevt detta. En av poängerna i boken är just att det går att bemöta alla människor, oavsett kultur och ursprung. – Kulturfrågan är superviktig, för alla människor behöver en identitet, men ett sånt här möte mellan fyra ögon blir mer intimt och då blir också mycket av det yttre mindre viktigt, säger han. – Och i mitt arbete är det egentligen ganska självklart. Vi har flera olika metoder och terapier för att arbeta med trauman, och dessa fungerar alldeles utmärkt oavsett kulturell bakgrund, fortsätter Niklas Möller. En annan grupp som kommer till Röda Korsets behandlingscenter är ensamkommande flyktingbarn. – Det här är en grupp med många vuxna kring sig, både i skolan och på hvb-hemmen, som kan uppmuntra dem att söka hjälp och det är jättebra, säger Niklas Möller. UTIFRÅN SITT TIOÅRIGA perspektiv som psykolog hos Röda Korset ser han dock hur situationen för dessa ungdomar har förändrats. Fram till för några år sedan omfattades de av Dublin-förordningen, som innebar att om de skulle utvisas till första ankomstland för asylprövning vilket gjorde att de tvingades gömma sig. Nu ska de utvisas till Afghanistan, förutom att samhällsdebatten är mycket hårdare. . – Det här är unga människor vars hela liv har satts på paus. När vi får höra vad de fått utstå och hur de har kämpat för att ta sig hit så tänker åtminstone jag på den drivkraft dessa ungdomar besitter och vilken resurs de skulle kunna vara för samhället, säger Niklas Möller. – Det finns något oerhört sorgligt i allt detta, dels hur det drabbar unga människor, dels hur samhällsklimatet hårdnat. De märker ju också hur det talas om dem och hur de inte är välkomna, det ger inga bättre förutsättningar för att må bra, fortsätter han. HAN BERÄTTAR OCKSÅ om skillnaden mellan om vi exempelvis råkar ut för en svår bilolycka, och hur de trauman som ser ut hos de människor som Röda Korset möter. Hur det oftast handlar om en lång rad ackumulerade trauman med högre symptombelastning. – Toleransfönstret för att prata om vad som hänt kan ibland vara oerhört litet. Den fortsatt otrygga situation som många befinner sig i, utan permanent uppehållstillstånd och kanske mitt i en asylprocess gör det också ännu svårare, säger Niklas Möller. www.ssil.se | 13