Nöjesnytt Jönköping 1
MÅNADENS PROFIL MARTIN THÖRNBERG Text: Staffan Ha
gberg Foto: Anna Hållams Det finns massor med hockeyspelare i alla världens hockeyligor. Men så finns det hockeyspelare som har det där lilla extra som gör att allt ser så enkelt ut. Pucken far som en flipperkula fram och tillbaka, alla stångas och jagar vilt och plötsligt så hamnar den hos någon som till synes enkelt vispar in den i mål. Martin Thörnberg har det där lilla extra. Det där som gör att det ser enkelt ut. Samtidigt som det blir mål. Spelsinne kallas det, men ingen kan egentligen förklara det. – Det handlar om vilja, envishet och massor av träning, förklarar Martin när vi sitter i Kinnarps Arena efter en hård försäsongsträning. Men något mer är det. Något som gör att han hamnar där pucken hamnar och att han kan läsa var målvakten tar vägen och skjuta i andra hörnet. Kanske sitter det i generna – pappa Owe var firad stjärna i det HV som tog klivet upp i högsta serien och var synnerligen delaktig i första SM-guldet 95. Fortfarande ropar klacken det klassiska ”Oooooowe Thörnberg” när någon skjuter ett hårt skott i Kinnarps Arena. – Fast pappa pushade aldrig eller tvingade mig att börja spela hockey. Han har alltid backat upp diskret i bakgrunden, ställt upp med att skjutsa och så, men han har aldrig lagt sig i eller talat om hur jag ska spela. Det är bra, jag har fått utveckla min egen spelstil. Han hade ju ett fantastiskt skott, mina puckar glider ju knappt över mållinjen, ler Martin. Men hockeyintresset fanns från barnsben, de flesta lediga timmar tillbringades på Vapenvallen när det var is. ”KÄNSLAN FÖR HV 71 HAR JAG VÄL FÅTT FRÅN ALLA GÅNGER JAG VAR OCH TITTADE PÅ PAPPA NÄR JAG VAR LITEN”. Det har alltid varit en speciell och fantastisk stämning i hallen. (För detta utspelade sig på den tiden det var en hall och inte en arena.) Kärleken till HV brinner lika stark nu som då. HV-låten spelades ofta under proffsåren i Novgorod och Prag. – Det är en speciell känsla att efter träningarna sätta sig i bilen, veva ner rutorna och dra på HV-låten på högsta volym. Så det där uppoffrande HV-hjärtat sitter också i generna. Att ge allt i alla situationer, ända in i kaklet och kanske ännu längre. Den där aldrigge-upp-känslan som är skillnaden mellan guld och att åka ut i kvartsfinal och guldhjälmarna är många hemma hos Martin. – Jag har tre med HV och en med landslaget. Jag behöver en till så att det blir en hel femma, skrattar han så att bristen på tänder i överkäken blir tydlig, ytterligare ett bevis på att det krävs en hel del offervilja och engagemang om man vill nå långt. Eller bara komma hem, hem till Jönköping. För hemmet och familjen är viktigt för Martin. Barnens namn, Texas och Kelly, är intatuerade på varsin muskulös underarm och det är i hemmet han tillbringar det mesta av all hockeyfria tid. Även om han försöker hinna ut och fiska då och då, gärna i sällskap med Texas som verkar ha ärvt fiskeintresset av pappa. Det är ännu för tidigt att se om han har ärvt hockeyintresset. Trots att gädda och abborre är favoritfångsten kan vi inte låta bli att påminna om att det finns guldfiskar också. ”NÄR MAN SPELAT SÅ LÄNGE SOM JAG, VET MAN ATT DET ÄR SÅ MYCKET SOM SKA STÄMMA INNAN MAN STÅR DÄR MED GULDMEDALJEN, SÅ FÖRVÄNTNINGARNA SKA INTE VARA FÖR STORA”. Även om han vet att saknaden är stor i staden. – Hockey är en lagsport. Det gäller att få alla i laget att lyfta, att få alla att dra åt samma håll. Nivån i SHL är så jämn att det är små marginaler. Man behöver lite flyt och självförtroende för att det ska lyckas och så tar det litet tid innan man hittar varandra.