Nöjesnytt Jönköping 1
Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musi
kvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. utsökt musik från gotland via lessebo Mulitibegåvade Stefan Leoson, med rötterna i Lessebo, numera boende på Gotland, har lite i skymundan skämt bort oss med bra musik i snart 20 år. Hans första soloplatta, Pennies and Heartaches var en nedtonad vacker affär, medan nästa projekt, HMS Leoson, var mer experimentell i sitt uttryck. Därefter gick Stefan tillbaka till sina hårdrocksrötter med powertrion Java Kickback, som 2022 gav ut ett alldeles utmärkt album. Nu är Stefan tillbaka som soloartist, den här gången under alter egot Catcher Evo. Första singeln Don’t You Ever Change är en förträfflig låt, med ett ben stadigt i den amerikanska rockmyllan och den andra i svensk melankolisk meloditradition, med bara en lagom dos country som socker på toppen. En EP släpps i januari och av Don’t You Ever Change att döma kan det bli en riktig rysare. - gitarrexplosion från london Efter Lucca Mae och The Molotovs kommer nu nästa gitarrdrivna rock’n’roll-explosion från de brittiska öarna, närmare bestämt rival son går solo Jay Buchanan är inte bara en av den samtida rockens mest karismatiska frontmän, han är också en av världens just nu bästa sångare. Till vardags huserar han i Rival Sons, som hyllades som rockens frälsare när de slog igenom 2010, men i dagarna har han debuterat som soloartist. Och det är en lika oväntad som välkommen debut. Oväntad därför att han på Caroline faktiskt kompas av sina kompisar i Rival Sons, välkommen för att han lyckas undvika de vanliga fällorna när en sångare i ett hårdrocksband går solo. Ofta landar detta scenario i någon urvattnad singer-/songwriter-metal-hybrid som många kan uppfatta som ”känslig”, men som egentligen bara framstår som lam och amatörmässig. Buchanan undviker allt detta TROTS att Caroline är en countrydoftande ballad, helt enkelt för att han dels sjunger som en Gud, dels för att det verkligen låter genuint ”på riktigt”. Debutalbumet Weapons of Beauty kommer i februari. spanskt underbarn Jag har alltid älskat artister som vägrar rätta in sig i ledet och ständigt gå sina egna kreativa vägar. Visionärer, tjurskallar och dåraktiga genier som sällan eller aldrig får sin rättmätiga uppskattning av den stora publiken, trots att deras musik spränger gränser och sätter nya standarder. Och ärligt talat finns det inte många av dessa artister kvar idag. Jag kan bara komma på en: det 33-åriga spanska underbarnet Rosalía. För vem kan ta in The London Symphoni Orchestra och kören The Escolania de Montserrat i Cor Cambra Palau de la Música Catalana och blanda det med hiphop, electronica, pop och den vemodigaste genren av alla, den portugisiska fadon (för… varför inte, liksom) och få ihop allt till en fullständigt bedårande, omtumlande och lycksalig enhet? Rosalía heter artisten, Lux heter albumet. Köp det idag, och din musikaliska värld kommer aldrig att bli densamma. från London. Influenserna är de uppenbara – The Kinks, The Who, Oasis och The Libertines – men Laurie Wright och hans band har en sådan charm och sådan attityd att pastischvarningen flyger all världens väg. Debutalbumet GET ON THE END OF IT! var ett välkommet, om än något kantigt tillskott i en genre som länge legat i dvala. Men med 2025 års profetiskt betitlade We’re Only Warming Up och inte minst senaste singeln Power of 3 visar Laurie Wright att framtiden är hans. Den där riktiga hypen har ännu så länge låtit vänta på sig, men nu när både Liam Gallagher och Pete Doherty visat uppskattning lär det inte dröja länge innan Laurie Wright står på de största scenerna. Rättvist så. a+ till (e) Mark Everett, ofta kallad (E), är en udda fågel. Efter ett par fruktlösa soloförsök i skarven mellan 1980- och -90-tal startade han bandet Eels, som 1996 fick en hit med Novocaine For the Soul. Redan från början stack Eeels ut i mainstreamflödet, både på grund av det udda soundet och Everetts personliga, utmanande låtar och inte minst texter. Det har blivit en lång rad album sedan dess, men det som alltid stuckit ut mest i min värld är ElectroShock Blies från 1998, som nyss släppts på vinyl (hurra!). Electro-Shock Blues är en temaplatta som tar avstamp i Everetts syster självmord och det är en brutalt ärlig och hjärtskärande uppgörelse med en efterlevandes hela känsloregister; från sorg och ilska, till skam och acceptans. Och tillbaka till ilska och sorg. Allt satt till bedövande vacker och inte sällan obehaglig musik. Ett mästerverk. 44 | nöjesnytt