Nöjesnytt Växjö 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TE
D 2 Regi: Seth MacFarlane I rollerna: Seth MacFarlane, Amanda Seyfried, Mark Wahlberg med flera TRAINWRECK I rollerna: Amy Schumer, Bill Hader, Brie Larson med flera Regi: Judd Apatow nnnnn Amy Schumer – den senaste skinande stjärnan på komedihimlen – levererar några vansinnigt roliga ögonblick innan den här sevärda komedin tar en onödigt konventionell vändning. Amy jobbar på ett killmagasin där förslag på jobb som "Kallar du det där bröst?" och "Är du verkligen gay eller är hon bara tråkig?" applåderas på redaktionsmötena. Hon dejtar killar på löpande band trots att hon är ihop med en muskelbyggare, dricker, röker på och verkar trivas med livet. Men så tilldelas hon ett uppdrag av sin drakoniska chef (Tilda Swinton): hon ska intervjua en sportläkare (Bill Hader) och plötsligt uppstår nya, ljuva känslor och allt blir komplicerat. Det är så uppfriskande att en kvinna, som i en mer traditionell film skulle ha förpassats till birollen som den "tossiga väninnan", får sitta i förarsätet. Amy Schumer, som skrivit manus baserat på sitt eget liv, väjer inte för riktigt grova skämt med en tydlig feministisk spets. Sketcherna ur hennes Comedy Central-serie "Inside Amy Schumer" har delats flitigt på nätet och nu när hon tar klivet till en storfilm i regi av humorgurun Judd Apatow är det kul att se att hon fortfarande får behålla mycket av sin speciella stil. Här bjuds på två mycket obekväma sexscener och det vrids lite på genusperspektiv samtidigt som hon också får visa upp en mer seriös sida. Men med större publik kommer också kompromisserna. För trots att "Trainwreck" stundtals verkligen är lysande så landar sensmoralen till slut ändå i att Amy måste förändras för att inte framstå som det vrak som filmen propsar på att hon är. Trots att hon egentligen bara är snäppet mer dekadent än Bridget Jones var på sin tid. Eftersom det är så publikfriande på vägen går det ändå att leva med de snusförnuftiga dragen i "Trainwreck". Värre för filmen som helhet är att ingen verkar ha vågat säga till regissören Judd Apatow att bryta när de till synes improviserade nonsensdialogerna upphör att vara riktigt kul. Historien hade tjänat mycket på att vara kortare och vassare. Men med det sagt är ändå "Trainwreck" en välkommen skrattfest och kemin mellan Amy Schumer och Bill Hader riktigt lyckad. MIRANDA SIGANDER PIXELS I rollerna: Adam Sandler, Peter Dinklage, Michelle Monaghan med flera Regi: Chris Columbus nnnnn Med "Pixels" får alla de som plöjt ned en löjligt stor del av sin ungdom i arkadspel sin revansch. För vilka står högst i kurs när retrospel som "Donkey Kong" och "Pac-Man" invaderar Jorden? Överåriga nördar såklart. Trenden att göra filmer baserade på gamla spel står stark i Hollywood. Efter "Röjar-Ralf" och "Legofilmen" kommer nu ett försök korsat med katastroffilm i stil med "Independence day". I "Pixels" sänds nämligen ett ödesdigert kontaktförsök ut i rymden 1982, fulladdat med videoklipp av den aktuella populärkulturen. Några oklart tecknade utomjordingar tolkar meddelandet som en krigsförklaring och tar till vapen på ett sätt som mänskligheten ska kunna relatera till: gamla arkadspel som "Centipede" och "Tetris"(!) attackerar i fysisk form i nutid. Plötsligt ligger världens öde i händerna på ett gäng gamla världsmästare i "Pac-Man". Lite dolt i förhandssnacket om detta tramsiga men också skamlöst nostalgiska upplägg är att en av hjältarna spelas av Adam Sandler. Hans stjärna dalar i dessa tider när intelligent, vass humor firar stora triumfer och hans smått provocerande manspojkspersona är i vanlig ordning i tröttsammaste laget. Men faktum är också att Adam Sandler har gjort betydligt värre ifrån sig än i "Pixels", där hans oförlösta inre nörd inte är i närheten av så irriterande, plump och misogyn som han kan vara. Här är han ibland till och med lite charmig och småkul. (Det hela är mycket förvånande). Filmen är överlag precis lika lättsamt fånig som sin huvudrollsinnehavare. Men det är väl också lite av poängen. I samma stund som Dan Aykroyd dyker upp och inviger arkadspelstävlingen i en pricksäker inledande skildring av 1982 bäddas det för nostalgifest. Allt med den här filmen är en slags tillbakagång: "Pixels" är en dagdrömsfantasi för vuxna män som peakade strax före högstadiet och som fortfarande inte kan sluta hoppas på att få tjejen och rädda världen (utan att någonsin byta om från mysbyxorna). Är det bra? Nej, inte särskilt. Men lite småkul är det, faktiskt. MIRANDA SIGANDER THE MAN FRÅN UNCLE I rollerna: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander med flera Regi: Guy Ritchie nnnnn Med gott humör tar Guy Ritchie sig an den gamla kultserien "The man from UNCLE". Men trots en snitsig yta och charmiga Alicia Vikander saknas det där extra som borde höja filmen över mängden. "The man from UNCLE" var ursprungligen en amerikansk tv-serie som sändes med stor popularitet på 1960talet. Grundpremissen var då, som nu, att två toppagenter från var sin sida kalla kriget tvingas jobba ihop. Nu har tv-serien gjorts till film, men till skillnad från exempelvis "Mission: impossible" och James Bond har man inte brytt sig om att uppdatera handlingen till nutid. I stället jagas det internationella brottssyndikat samtidigt som muren står uppe och eyelinern ligger tjock. Det är ganska länge en underhållande maskerad, full av spexiga kostymer, vitsiga repliker och lagom förbryllande falskspel. Huvudrollerna, den amerikanske Napoleon Solo och den ryske Illya Kuryakin spelas av Henry Cavill respektive Armie Hammer och de har ett hyfsat kul munhuggande för sig. Men tyvärr saknas den typ av gnistrande kemi som regissören Guy Ritchie senast lockade fram mellan radarparet Robert Downey Jr och Jude Law i de kvicka filmerna om Sherlock Holmes, vilket är ett problem för filmen i stort. Alicia Vikander lyser dock upp duken och lyckas göra sin, egentligen ganska otacksamma, roll i jakten på lite försvunna kärnvapen till en medelpunkt så fort hon är med i bild. I en av filmens mest minnesvärda scener dricker hon vodka och fuldansar i pyjamas. Men precis så säker som Guy Ritchie alltid är på att leverera en snygg förpackning – här jobbar han med en elegant kamera och en kärleksfull hommage till 1960-talet – lika mycket kan han darra på manschetten när det gäller att fylla på med innehåll som man faktiskt hakar fast i. Ungefär halvvägs är man nästan lite trött på kalla kriget-intrigen och den aningen snåriga kopplingen till en italiensk redarfamilj. I slutet antyds en möjlig fortsättning för det här gänget. Det vore inget lidande att se dem återvända till vita duken men frågan är om inte konkurrensen är för hård i den här genren. MIRANDA SIGANDER nnnnn Den infantila och råa humorn till trots lyckas Ted 2 vara både hjärtlig och rolig. Skratten blir så många att man förlåter den ganska spretiga handlingen. Visst, majoriteten av skämten relaterar till droger, sex och sperma och själva premissen för filmen bygger på att man köper idén om en levande nallebjörn. Men det är egentligen inget större problem, det gosiga kramdjuret med de högst barnförbjudna tankarna har en helt egen personlighet. Lite korkad, ganska ohämmad men allt som oftast högst älskvärd ändå. Faktum är att han upplevs som så pass mänsklig att huvudkonflikten i filmen kretsar kring det filosofiska problemet om huruvida Ted faktiskt är en person eller ett ting. För som ting är han lika med egendom och saknar då mänskliga rättigheter som rätten till arbete, ägande och – plågsammast av allt – möjligheten att gifta sig med sin älskade Tami-Lynn. En ung jurist (Amanda Seyfried) tar sig an Teds fall och ser till att frågan om definitionen av hans existens når domstolen, ivrigt påhejad av Teds bästa vän John (Mark Wahlberg). Seth MacFarlane har tidigare visat att han inte drar sig för att skämta om känsliga, olämpliga eller helt enkelt generande ämnen. Som mannen bakom "Family guy" och ett av de mest pinsamma värdskapen för Oscars-galan någonsin, med grov tyngdpunkt på sexistiska anspelningar, är hans gränslöshet väl känd. Ted är hans skapelse och det är också MacFarlane som ger nallen sin röst. Och "Ted 2" är laddad med igenkännbar politisk inkorrekthet men till skillnad från Oscars-fiaskot känns den attackerande kul. Filmen fullkomligt pepprar sin publik med skämt från början till slut vilket faktiskt inte är helt självklart i en komedi – men ack så välkommet. Och eftersom skrattantalet per minut är så pass högt i "Ted 2" är det lättare att förlåta filmens stundtals lösryckta, sketchartade inslag (ett omotiverat, utdraget och poänglöst slagsmål på en seriemässa till exempel) och den något spretiga handlingens alla olika förgreningar som rör sig från existentialism (vad är egentligen en person?) till klassiska filmskurkspajaserier (en klumpig kidnappning med förklädnadsinslag). CAROLINE HAINER