Nöjesnytt Växjö 1
MÅNADENS PROFIL NELLIE OHLSSON Text: Ola Karlsson
Foto: Martina Wärenfeldt/MStudio Växjö DFF må vara en av Växjös yngsta idrottsklubbar, men det är sannerligen inget fel på vare sig ambitionerna eller resultaten. Föreningen bildades 2013, då man slog ihop Växjö FF med Östers IF:s och Hovshaga AIF:s damfotbollsverksamhet och förra året gick man upp i Elitettan. Enligt målet ska man inom tre år vara uppe i högsta serien, spela Champions League 2020 och dessutom göra det genom att spela den mest underhållande fotboll som bara är möjligt under tiden – en målskillnad på 109-22 förra säsongen talar också för att åtminstone det sistnämnda redan är uppfyllt. En av lagets mest tongivande och talangfulla spelare är Nellie Ohlsson och på sätt och vis är hon ansvarig för att Växjö DFF finns överhuvudtaget. Men mer om detta senare. Nellies väg in i fotbollen gick, som det så ofta gör, via familjen. Hennes två äldre bröder spelade både fotboll och innebandy och idrotten var ständigt närvarande i hemmet. Hon upptäckte också tidigt att hon hade både talangen och viljan för att satsa på sin sport. – Fotbollen har alltid varit min stora grej, även om jag spelat innebandy under vintertid, för att jag tycker det är roligt. Sedan jag lämnade Bäckaslövskolan i årskurs 6 har jag haft fotboll på schemat i skolan och så länge jag kan minnas har jag velat satsa helhjärtat på en fotbollskarriär, säger hon. Nellie har ett självklart och otvunget sätt när hon berättar om sig själv. Hon är vältalig och cool, samtidigt som hon utstrålar stort självförtroende. Hon började sin karriär i Växjö FF och redan som 14-åring var hon så pass uppmärksammad att hon blev värvad av Östers IF, som då låg i näst högsta serien. Hon kan nu se tillbaka på den tiden med stor självinsikt. –Många undrade nog varför jag gick till ett elitlag i så tidig ålder, men jag såg det som en chans att utvecklas, att få spela med de som är bättre än mig på papperet. Sen tog jag en startplats femte matchen in på säsongen, så jag tror jag växte av att inse att det faktiskt var fullt möjligt för en 15-åring att spela på den nivån. Det kan låta fel eller kaxigt att säga det, men under hela min uppväxt har jag varit ganska dominant och nästan kunnat göra lite som jag velat på plan. Det gick ju inte alls när jag kom till Öster och det var ett nyttigt uppvaknande, säger hon och skrattar. Nellie tog snart en hyfsat ordinarie plats i Öster och som 15-åring gjorde hon också debut i flicklandslaget. Trist nog valde Östers IF att lägga ner sin damverksamhet två år senare och Nellie stod helt plötsligt utan klubb. ”JAG VAR HELT FÖRKROSSAD NÄR ÖSTER LADE NER OCH VISSTE INTE VART JAG SKULLETA VÄGEN” Jag gick på fotbollsgymnasium och började se mig om efter andra platser i Sverige för att kunna fortsätta min satsning. Men så kom pappa på en idé. Och det är här Nellies inblandning i Växjö DFF:s födelse kommer in. Under alla år, bortsett från sejouren i Öster, har Nellie haft pappa Hasse, som förutom att vara allmänt idrottstokig också varit högst handgripligt närvarande i barnens utövning, som tränare. När han såg hur mycket det påverkade Nellie att stå klubblös fick han ”fart i brallorna”, som hon uttrycker det. –Han tyckte att det var skandal att en stad i Växjös storlek inte skulle ha ett damlag som storsatsade eller spelade elitfotboll. Det fanns så pass många duktiga tjejer i stan vid den tiden, både tack vare Procivitas och Kungsmads fotbollsprogram och det kändes så fel. Så tillsammans med fem andra killar bildade han Växjö DFF genom att slå ihop VFF, ÖIF och HAIF och bestämde sig för en elitsatsning och majoriteten från ÖIF, inklusive jag själv hängde med till den nya klubben. Pappa är otroligt passionerad. Han brinner verkligen för det och lägger ner många timmar för att vi ska ha de bästa förutsättningarna. Att återigen ha pappa med bakom kulisserna, även om han inte är huvudtränare är inget som stör Nellie. Det har det aldrig gjort, menar hon. –Det är ju bara i Öster som jag ”sluppit” pappa, säger hon och skrattar. Men det har alltid funkat otroligt bra. Han är hård men rättvis och han har aldrig särbehandlat mig. Jag tror inte någon tänkt på att tränaren varit min pappa, även om vi kommit i samma bil till träningarna. Han gjorde aldrig någon skillnad på mig och någon annan. Vi har samma syn på fotboll och det är ju något jag är uppvuxen med. Den här säsongen har Växjö DFF inte bara ny tränare, utan även nytt spelsystem. Pierre Persson, värvad från Asarum, är mannen bakom och hans spelidé bygger på samma formel som exempelvis Barcelona, med ett tillslag och full fart framåt. Det är något som tilltalar Nellie också. ”JAG ÄR UPPVUXEN MED TRIANGELSPEL OCH ATT ALLTID HA TVÅ SPELALTERNATIV. DET ÄR SÅ JAG TYCKER FOTBOLL SKA SPELAS, ATT LÖSA PROBLEM MED SNYGGA KOMBINATIONER SÅ LÅNGT DET GÅR”. Pierre är väldigt bra så; han ser oss som ett kollektiv, att alla lagdelar är exakt lika viktiga och måste fungera. Kollektivet är det viktigaste och alla är införstådda med spelidén. Vi lägger många timmar på s.k sessionspel, där det inte ens finns några mål att göra. Det går ut på att hålla bollen inom laget och man får poäng för så många passningar som möjligt eller snygga kombinationer. Från början spelade Nellie mestadels som central mittfältare eller forward, men sista tiden i flicklaget klev hon ut på yttern. I Smålandslaget testade hon på att spela ytterback och hon trivdes som fisken i vattnet med att springa runt om på kanterna och vara offensiv. När hon värvades till Öster var det just som ytterback och hon spelade på den positionen första säsongen, medan hon var yttermittfältare andra säsongen. I DFF har hon alternerat mellan de båda positionerna, även om hon den senaste säsongen hamnat på backplats. Hon har ingen uttalad roll i laget, säger hon, utan ser sig som någon som jobbar hårt både offensivt och defensivt. Fram till hösten 2014 gick också Nellies karriär som på räls. Då, under seriefinalen mot Kalmar, hände det som inte fick hända. –Jag skulle egentligen åkt iväg med landslaget just den dagen, men klubben ville inte släppa iväg mig eftersom det var seriefinal, så landslaget bokade om mitt flyg till ett senare. Och så under en närkamp får jag plötsligt en tjej över mig. Hon ramlar rakt över mitt knät, samtidigt som jag är på väg åt andra hållet. Jag bara satt där på rumpan och upprepade”mitt knä, mitt knä” säkert tio gånger. Jag kände direkt att någonting var fel, men dum som jag var och med adrenalinet sprutande skulle jag ändå fortsätta. Jag tänkte minsann inte vika ner mig. I en