Nöjesnytt Växjö 1
MÅNADENS PROFIL PIERRE DAVIDSSON Text: Ola Karlss
on Foto: Martina Wärenfeldt/MStudio Vid vissa sällsynta tillfällen kan man se tillbaka och känna sig lite nöjd över vad man uträttat här i livet och så träffar man en person som Pierre Davidsson. Killen är 26 år gammal och har redan hunnit med att förverkliga mer än vad många gör på en hel livstid. Det mest imponerande är att han har gjort det inte för egen skull eller vinning, utan för att hjälpa andra. Men det har å andra sidan inte varit en enda lång räkmacka för den unge polisstudenten. Han är född och uppvuxen på Hovshaga, men det var en uppväxt präglad av både fysisk och psykisk misshandel i form av mobbing. “SKOLTIDEN VAR JU INGEN JULGRAN DIREKT OCH ALLT BERODDE VÄL EGENTLIGEN PÅ ATT JAG RED OCH HÖLL PÅ MED HÄSTAR. DET VAR INTE ACCEPTERAT BLAND ANDRA KILLAR, DET VAR JU BÖGIGT”. Pierre har alltid varit intresserad av djur och på farmors gård utanför Växjö byggdes intresset på. Han fascinerandes tidigt av hästar och hästsport, på grund av dess riskfyllda element och började på ridskola. I samma veva, i tredje klass började det komma lättare gliringar från klasskamraterna, men ”då var det hanterbart”, menar Pierre. –Så där höll det på från trean till sexan, men när jag bytte skola i sjuan hängde många av de som trackat mig tidigare med från den gamla skolan och det spred sig att jag höll på med ridning. I sjuan blev det riktigt jävla tufft med både fysisk och psykisk misshandel. Jag kunde vara hemma veckor i sträck och brottades med både självmordstankar och självmordsförsök. Så långt gick det. Trots det övervägde jag aldrig att sluta rida, jag var bestämd på det för jag visste att det inte var jag som gjorde fel och det var viktigt för mig att stå för mitt intresse och min passion. Stallet blev min frizon. Det var som ett maraton att både ta sig till skolan och att vara där och följden blev att jag flydde till stallet. Det var där jag hade mina vänner. I åttan fick Pierre byta till en friskola i Växjö och där vände hans liv helt. Mobbningen upphörde och han kunde börja koncentrera sig på plugget och på att förbereda sig inför det kommande yrkeslivet. För redan från tidig ålder hade Pierre bestämt sig för vad han skulle bli när han blev stor. – Först ville jag bli brandman, sedan ambulansförare och sedan polis. Det har inte funnits några andra alternativ för mig. Det är yrken där man får träffa människor, får hjälpa till och göra en insats. Jag gick en treårig räddningslinje på gymnasiet, en förberedande utbildning för de som tänkt sig att jobba som polis eller andra räddningsyrken. Jag har alltid varit intresserad av sjukvård och när kompisarna var ute och festade på sportlovet åkte jag med som volontär i ambulanser och hjälpte till på stationen. Det är något jag faktiskt gör än idag. Efter gymnasiet börjad Pierre jobba, med lite allt möjligt. Han ville tjäna lite pengar och stå på egna ben, men visste också att han skulle behöva arbetslivserfarenhet för att kunna söka till polisutbildningen, något som han bestämt sig för. Under den här perioden byggdes också hans sociala engagemang på och som av händelse läste han en dag en artikel i Aftonbladet. –De hade en granskning som de kallade #mobbad. Personer som var utsatta – och även de före detta mobbade som hade modet att träda fram – fick berätta om sina upplevelser och jag läste med stort intresse. Så en dag innan jobbet skrev jag in och berättade om mina erfarenheter och det tog bara en timme så ringde de från Aftonbladet och ville skriva om mig. Efter det hade jag säkert 100 meddelanden på Facebook från folk jag inte kände, som ville tacka och prata av sig. Framför allt killar inom ridsporten, för de kände igen sig väldigt väl. Då föddes också idén till antimobbingprojektet Att vända motgång till framgång, där jag föreläser om mina erfarenheter och försöker verka för att minska mobbingen. Även om det tog tid att komma över har Pierre idag således inga problem med att prata om mobbingen och sina känslor kring det. När han nu ser tillbaka menar han att det jobbigaste egentligen var att skolan inte agerade, trots att både lärare och ledning visste om vad som hände. Att det han genomlidit har spätt på viljan att hjälpa andra utsatta står dock klart och det var också i den andan Pierres nästa stora projekt, Barncancertrampet föddes. –Jag har ingen direkt koppling till cancer, vilket jag naturligtvis är tacksam för, men jag är en passionerad cyklist. Så en dag i maj 2013 fick jag idén till Barncancertrampet och började ringa runt och styra upp. I slutet av augusti drog det igång och det överträffade verkligen alla mina förväntningar. idag är jag inte lika engagerad, men jag är otroligt glad för att andra eldsjälar håller igång det. Det var också genom Barncancertrampet jag kom i kontakt med Billy Ydefjäll, som drog med mig i Spin of Hope-cyklingen till Paris och det är något jag inte ångrar. Det är tveklöst mitt livs största upplevelse. Vi 36 som var med kom varandra otroligt nära. Vi blev vänner för livet och träffas än idag. Att Barncancertrampet var ett både hedervärt och uppskattat initiativ visade sig inte minst i att Pierre 2013 tilldelades utmärkelsen Årets Kronobergare, något han blev lika förvånad som stolt över: ” det är ju ett bevis och en uppskattning från Växjöborna att jag faktiskt gjort något bra”. I samband med detta blev han också inbjuden till Sverigemiddagen tillsammans kungafamiljen på Drottningholms slott, men det är en historia som nästan förtjänar en egen artikel. Det man slås av när man pratar med Pierre och det han varit med om och åstadkommit är att han verkar vara totalt orädd som person och det stämmer till viss del, menar han. “JAG ÄR INTE RÄDD FÖR ATT KASTA MIG IN ELLER TA I SAKER , ÄVEN OM JAG IBLAND KAN KÄNNAATT JAG KANSKE TAR MIG VATTEN ÖVER HUVUDET”. Det blev lite så med Barncancertrampet; det var fruktansvärt mycket jobb och samtidigt jobbade jag heltid och man måste vara hundraprocent engagerad om det ska funka. Antimobbing-projektet är det jag kör mest med nu och jag har nog inga fler projekt på gång. Jag satsar på utbildningen nu och känner att jag